I huvudet på KJELL

För mig har även dessa morgnar en annan funktion då tankarna på den tiden av dygnet är rena, så att säga. Friställda från dagens alla hetsiga inslag som medföljer det moderna samhället av trafik, tempo och alla dessa ljudbilder som gör vardags-yret tät och tjockt. Kontrasterna är häpnadsväckande från tider från förr då jag levde och andades för att till dygnets alla timmar sträva efter att ständigt vara en drivande del till detta högt surrande larm. Att vara en drivkraft bakom storstadens upphöjda puls, som ideligen fortsätter att slå och banka till vilken tid det än månde vara utav dygnets alldeles för få timmar, tar udden ur själen. För så låg det till, förr; dygnet kändes på tok för kort för att räcka till med allt oväsentligt som skulle göras, fixas, utföras...

Jag tror egentligen aldrig att jag lämnade mina rädslor när jag, så gott som över en natt, gick från ett härdsmältat drogmiljö till den nyktraste av världar här nere på västkusten. Jag hann aldrig förbereda mig tillräckligt för att "organisera mina motvärn" att lämna mina drogproblem. Det bara hände så alltför fort. För en mycket avgörande sekvens utspelade sig i Stockholm då jag stod i begrepp att välja mellan att flytta ner hit tillsammans med min flickvän, eller inte.

Det var en sprakande försommar och Tina hade rest ner från Stockholm i förtid medan jag "bara skulle fixa lite grejer" först, innan jag själv skulle dra, lämna det gamla. Förmodligen och med all rätt i världen (ett par uteblivna svar på telefonen, en bortglömd godnatt hälsning per sms...) anade hon ugglor liggande i mossan, för hon arrangerade och dribblade ut mig med en fint jag än i dag kan sitta och skratta gott åt.

Det var så att Tina ringde mig vid ett tillfälle och undrade om inte jag kunde möta upp en kompis till henne för att få och ta med hennes betygspapper från gymnasiet, som hon hade glömt. Hon behövde dem för sitt pågående jobbsökande. Naturligtvis kunde jag hitta tid att gå henne till mötes vid Sergels Torg som blev våran mötes plats. Tid sattes och jag, mot all förmodan i världen och av skäl jag ännu inte kan förstå, höll tiden och gick där bland trängseln och sökte som med lykta efter en ljushårig tjej med hästsvans och mörkröd jacka! Jessica skulle hon heta, minns jag och skulle vara av medellängd.

Minuterna tickade i väg och vid något tillfälle började jag nog tvivla på att det skulle ros i hamn, det här. Då plötsligt hörs en röst bakom mig: BÖ! och där står ingen mindre än Tina själv, skrattande från öra till öra. Förvåningen blev naturligtvis stor och oerhörd och så tydligt lurad har jag nog aldrig blivit...

Det började då dämra lite i mig. En känsla spred sig som varit försvunnen sen länge, ja faktiskt så länge så att den glömts bort, helt och hållet. När vi stod där och kramades insvepta i varandras armar mitt i Stockholms myllrande centrum, blev jag oerhörd varm. Värmen kom långt inifrån som ett eko från ett gammalt rop, från en annan tid, en tid jag lämnat för evigheter sen. Det jag minns bäst, förutom själva överraskningsmomentet i sig, är just denna känslan som sedan skulle visa sig vara nådastöten för det gamla, det förbrukade och startskottet för ett inträde i en helt ny jaa, dimension.

Det tar tid att upptäcka sig själv och ingenting händer över en natt. För min del handlar det om, att samla på mig bilder från olika delar av mitt liv för att sedan vid tillfälle, slå i hop dem och skapa en förståelse i ett sammanhang. Den här nyss ovannämnda episoden bär oerhört stor prägel i mig och för Tina (har hon berättat senare.), och den fortsatta tiden vi har delat. Jag har försökt måla fram den rätta bilden av incidenten för henne, har försökt återskapa den känslan jag kände till henne, utan att lyckas helt. Men försöken lär fortgå tills jag hittar fram...

Det är svårt att få någon att förstå som inte begriper... och i det här sammanhanget är den betydelsen av godo och av godo enbart... För inte kan jag förvänta mig att någon som ingen aning har om hur ett drogmiljö fungerar i praktiken, skall kunna förstå hur svårt det är att upptäcka kärlek..(?)