I huvudet på KJELL

När allt kommer omkring så är det på andra sidan som myntet skall ligga. Kronan skall vändas åt mitt eget håll då det är jag som tagit detta avstånd. I efterhandens stunder av reflektioner ser jag min egen roll i spelet, och kan på inga sätt lasta någon annan än min egen person. Vi formas av hur våra liv gestaltar sig, den saken är vida bekant i alla kretsar och läger och att inte jag drog med mig min barndoms skattkammare av vänner, nära och kända, står mig i dag högt i kurs. Det fanns ingen plats, så enkelt är det och, till min stora glädje, så skall det också förbli...

Livet är bra idag. I dag är jag på rätt väg för kanske första gången så långt bakåt i min tid jag kan komma ihåg. Resan hit är inget för vänner och har så blivit, också. Det är med stort nöje jag idag faktiskt kan öppna min facebooksida och fortfarande skymta in i min svunna historia och vältra mig med dessa pärlor från barnets dagar i från både Grimstad och Namsos. Dessa två klart lysande stjärnor i mitt liv där betydelsefulla människor än idag finns. Annat är det i Stockholm där jag på femton års tid kanske kan räkna in en handfull människor som fortfarande bär en betydelse i mig. På den korta tiden jag bott i Halmstad finns en tätare sluten vänkrets än alla de åren i storstaden. Ansvaret vilar naturligtvis inte på människor därifrån - i Stockholm - utan självfallet på mig själv och i de valen jag gjorde där. Av ett flertal orsaker kan jag inte noggrant gå närmare in på detta, inte än, utan får istället färga bilden med helt andra kritor.

Just tiden har fascinerat mig länge. Tid är så mycket mer än enbart två springande visare på en ur tavla som obönhörligt skyndar fram, tickande minutöst. Den bär en helande kraft, ett levande väsen, i mina ögon så gott som organisk. Ingen kommer ifrån den och på det villkoret har jag satt min lit till den och gjort den till en vän. Genom att skåda mina smärtor som kantat livet har den blivit ett naturligt inslag i mig, och olikt någonting annat är det den som har vandrat vid min sida i ur och skur. Det kan låta märkligt ja, rent av besynnerligt. Tiden är för mig ett redskap, ett verktyg att ha i min hand och tillsammans har vi röjt undan terräng i alla möjliga landskap. Och, när räkningen tillslut ligger på bordet framför oss, kan vi, också här tillsammans, betala det pris som är fastslagit.

Jag skulle aldrig varit där jag är eller den jag är, om inte min relation till tiden varit så utarbetat som den är. I skärskådandet ser jag den som ingen ringare än min närmste vän. Utan den vore jag död, förtappad, bortkommen (vilket jag må hända redan är..ha ha), inget vidare mer än ett tomt refräng utan vare sig vers eller melodi, rim eller reson. I tät beskydd av tiden har jag varit barn, blivit vuxen på de hårdaste av vägar, en väg inte många känner till. Så kommer det ju också att förbli naturligtvis, då vi alla lever i separata uppfattningar av respektive liv och leverne (thank God!).

Men vad döljer sig egentligen i snåren som stödjer våra stigar? En fulländad omöjlighet att avgöra, har alltid varit så och vill för alltid så förbli. De fåtalet "planer" som börjat växa upp i mitt liv har snabbt förkastats och oändligt många människor har passerats för att sedan falla i glömska. Men inte inom tidens ramar som ständigt och precist letar fram dessa glömda ljuspunkter med ack så jämna mellanrum. Vissa skeenden vill man glömma medans andra vill man absolut inte skall komma bort. Det vore inte lika lätt att hantera detta, om inte tidens minne bidragit med sitt understöd.

Med distansen i högsta hugg vågar man sedan lyfta på murkna och mossbelagda stenar och låta blicken försiktigt vandra runt dess undersida. Skjulta och mörklagda minnen kan pysa upp till ytan i form av en svunnen vän, kanske en "vänförfrågan" på facebook (ha ha), en stund i stillhet, en melodi eller en doft och plötsligt flyger dammet från bilden ut från glömselns tomhet och in i den fortgående och levande världen.

Man kan aldrig räkna bort tiden, räkna med det!

:-)