I huvudet på KJELL

Det är det ordlösa, det som finns på insidan och kanske har gjort det i längre tider som ges spelrum när det börjar ältas. Och när det ligger oceaner av obearbetat material, som lugnet före stormen, kan det ibland vara ett tryggt tips att hålla i sig. För min egen del, alltså.

Valet och kvalet - skall eller skall icke. Det är många faktorer som spelar in när ett hjärta öppnas. Det är inte bara att se till sina egna behov, ge utlopp för den pyrande eld som är, och har varit lös en längre tid. För det står det för mycket på spel. Ett helt liv, faktiskt. Så valet får bli att ta det lite pö om pö. Kvalet får man ta i tu med sen, eventuellt.

För hur går man fram i okänt terräng, där det mesta vilar på egenhändiga misstag? Skador finns redan och gott om det. Reparationsarbetet är betydande samtidigt som ett engagemang måste få sitt naturliga fortskrede. Genom att öppna mig till fullo blir jag desto starkare som människa och individ, en individ som i dag lever i en samvaro.

Samtidigt tål inte mina sociala nätverk (vissa av dem!) verkligheten bakom, det är jag evigt övertygad om, medveten om. Alltså blir balansgången av avgörande karaktär för mig. Lite som att göra någonting man absolut inte vill eller kan men samtidigt måste...

Men så här långt har jag överlevt. Främst mig själv. Jag har i många år nu varit min värsta fiende, den jag har varit tvungen att värja mig mot på daglig basis. Jag har varit strängt medveten om detta och i samma veva upparbetat ett beskydd genom mitt sätt att leva.

Men i dag gäller inte samma premisser längre som då. I dag är jag fri att leva som en hel människa istället för den devalverade, skugglika spegelbild som lyste så svagt förut. Inte många känner till det, förutom jag...

För mig är det inte tillräckligt att gömma bort mitt "svarta jag" i något mörkt skrymsle inom mig. Det håller inte för att vara den jag kan. Genom att nysta upp vävnader tråd för tråd, tror jag på ett ordnat och redigt inre. Ett inre ingen människa egentligen kan vara utan. Oredigt; ett inre ingen människa kan vara med, heller...

Jag har alltså valt den öppenhjärtiga vägen fram över landskap jag på inga sätt och vis känner till, känner mig trygg i. Och just här klingar en ton som faktiskt är mig bekant; otryggheten. Jag letar fram det jag vet om mig själv och finner att jag nog kan hantera en otrygghet, spela med i dess spel på närliggande villkor. Det nya i sammanhanget är bara insatsen, den här gången. Den vet jag däremot inte om jag är beredd att sätta... än!

Men själva resan är häftig, tycker jag. Lärdomar sköljer över mig från tid till annan och inuti vissa händelser kan jag ofta relatera till episoder, upplevelser långt tillbaka i tiden, men också närmare ändå. Det är just detta som är så tilltalande. Att jag lär mig saker om mig själv - som om jag vore en främling i mig själv. Balt, ingenting annat än balt! Sen att jag vill det gör ju hela upptäcks-resan än mer attraktiv.

Men jag får aldrig glömma bort eller se för lätt på hindren. För dessa hinder utgör ju kärnan så att säga, i färden. Det är i dem kvalen finns, och det är i dem jag måste se upp. Inte för min egen skuld i direkt mening utan för min omgivning... den jag har kär. För utan den skulle jag aldrig ens kunna ta för mig av min egen "halfness"...

Men för att återknyta till poängen. Jag ser ändå framför mig en framtid i harmoni och balans. Jag ser i framtiden mig själv öppnad och redo för helt nya utmaningar av en ny natur. Det är en känsla jag här spelar på, som uppstått genom vetskapen att jag når fram i slutändan. För jag tror på mig själv i detta. Det vore omöjligt annars, det är jag medveten om. I alldeles för många år har jag gått runt och gjort det motsatta, bekämpat mina egna verksamma ämnen - och fått betala priset, också. Den tiden är slut och jag har bestämt mig för att slutföra projektet. Är inte riktigt där än men, gott på väg!