Creativa.
"Det finns en kulle alldeles nere vid havet som bara är min. Ingen annan vet om den och ingen vet heller om att jag brukar sitta där under ensamhetens tunga slör och bara njuta friskt av att vara en människa.
Inget väder når mig här inne i min egen spegel. Bara växande ljus och värme från en allt som oftast kall värld där bitande decembervindar - inte ens kan mäta sina krafter med den sorg jag inom mig bär.
Förmågan att se denna övermäktighet, hur den krossar mina tankar och hanterar mitt livs lust att vilja vara är en sorg för det yttra öga. Min levandehet står sig skadad när jag kom i denna dal av avlägsenhet och vilsefarande ynnest, över mitt lilla späda varande.
Här kan jag klä mig naken intill sinnenas bräckliga själ och belysa mina ömma ljus och begrava mina arma och såriga tankar, i stundar som endast är för mig förevigat.
Ett flytande tillstånd av ärlighet likt trädet med sina mogna frukter inför den mäktiga höstens anstormande, viker jag här ut mig själv, i mig själv - för mig själv.
I en inhängnad av busksnår och barrväxter sitter jag hukad för väderets makter och blickar hypnotiskt utöver världen där himlakroppen möter havet och där de tillsammans ritar sina streck för horisonten.
I en inhängnad av busksnår och barrväxter sitter jag hukad för väderets makter och blickar hypnotiskt utöver världen där himlakroppen möter havet och där de tillsammans ritar sina streck för horisonten.
Med öppet sinnelag gör jag min beskädna entre utan att någongång alls, veta vart mina tankar leder mig hän. I ögonblicken grips jag av närheten till mig själv, hurdan den kan yttra sig just denna dag och låter mig färdas dit känslorna, behoven eller kanske tillochmed synderna vill vandra.
Inget väder når mig här inne i min egen spegel. Bara växande ljus och värme från en allt som oftast kall värld där bitande decembervindar - inte ens kan mäta sina krafter med den sorg jag inom mig bär.
Ensamheten bär en talan till den värld den härskar och kampen, slaget, bataljen - denna svidande krigföring är på ingalunda sätt över -endast medlen skiftar i sina dräkter från de olika skeendena, sorgerna, förlusterna...
Med händernas flator mot varandra, som i en gammaltida bönbild låter jag mittpunkten glida sakta ner under mitt vänstra öga medan min blick försvinner i djupet bortom horisontens ofelaktiga krön. Bakom glipan som avtecknar den verklighet där nytt ljus skapas, faller mitt liv i bitar genom ett flöde creativa inom mig själv.
Med händernas flator mot varandra, som i en gammaltida bönbild låter jag mittpunkten glida sakta ner under mitt vänstra öga medan min blick försvinner i djupet bortom horisontens ofelaktiga krön. Bakom glipan som avtecknar den verklighet där nytt ljus skapas, faller mitt liv i bitar genom ett flöde creativa inom mig själv.
Medvetenheten bultar oresonligt i öronens receptiva hålgångar och ekon från ett pulserande liv skjuter in mina minnen i det mörka rum, där jag aldrig någonsinn fryst - även under svår köld i luften omkring.
Huvudet läggs lite lätt på snedden, vilande på den högra handens ovansida och jag fyller mina lungor med havsluftens salta syre. En eldighet stiger från botten av mig själv och jag uppryms av vivida känslor; till en början ett tydligt kaos av overklighet, en nästan farsartad spöklik tomhet som skruvar ner sina tvivel i aortans fridsamma ström, men allteftersom ett tydligt spår av uppbyggande mönster med en mening, ett mål fylld av hopp.
Lungnets eviga talan växer återigen fram,när blicken spelar över vågorna som krossar sina yttren mot Landtungans krävande gunst.
Lungnets eviga talan växer återigen fram,när blicken spelar över vågorna som krossar sina yttren mot Landtungans krävande gunst.
Ingen viker sig för varandra i denna dödens dans i elementens varaktighet, inte ens Landet som står i mot sig där Havet med sin förkrossande kraft skapar den yttersta Eld som sprakar till liv i den Luft vi andas.
Förmågan att se denna övermäktighet, hur den krossar mina tankar och hanterar mitt livs lust att vilja vara är en sorg för det yttra öga. Min levandehet står sig skadad när jag kom i denna dal av avlägsenhet och vilsefarande ynnest, över mitt lilla späda varande.
Spegeln gnistrar i denna sång från hjärtat och hela vägen fram är kantad av plågor från förr, då dagen i dag till ära skrevs under med det blod som flyter efter min död..."
Jag kommer aldrig att bli fullkomlig i mitt liv, inom min tidsgräns och det är jag glad över!
Jag söker, jag söker, jag söker...
Kommentarer
Trackback
