Flickan 1
Tänkte för skoj skull dela med av en liten novell som tillkom under en sträng period i mitt liv. Det är med mina mått mätt, en gammal historia och sträcker sig över 5 delar.
Själva innehållet har jag ingen egentlig relation till och kan således inte återge er den exakta emotionella känslo-sfären den i sin helhet kräver, men ämnet är oansätt mycket gripande och i så mån aktuell även för mig och mitt eget mående i stort.
Jag kan föreställa mig hennes mörker och trång att fly.
Mörker är bekant i alla dess former och här är ett av dem...
Fötter trampade snabbt över gårdsplanen med skratt, skrik och prat medföljde som ett täcke över den alltmer tjocknande skaran lediga ungdomar. Solen sken och luften var fylld med vår och en stärk tro på ett allt närmare sommarlov.
Det tog inte lång tid för eleverna att avlägsna sig från området, ingen ville egentligen stanna kvar där längre än nödvändigt, och mycket snart så fanns endast den gamla fastighetsskötaren där med sin piasavakvast och sin smutsiga näsduk fladdrande från bakfickan på sin overall. Han visslade på någon melodi och verkade inte ha något tåg att hinna med, för taktern var maklig i alla former.
Det tog inte lång tid för eleverna att avlägsna sig från området, ingen ville egentligen stanna kvar där längre än nödvändigt, och mycket snart så fanns endast den gamla fastighetsskötaren där med sin piasavakvast och sin smutsiga näsduk fladdrande från bakfickan på sin overall. Han visslade på någon melodi och verkade inte ha något tåg att hinna med, för taktern var maklig i alla former.
Han stannade till, vilade sin högra armbåge mot kvasten och torkade sin blänkande panna med näsduken. Han sågs ta ett djupt andetag innan han vände om och begav sig in mot den stora gulbruna byggnad som för tillfället tycktes - äntligen - andas ut efter en lång slitsam dag med mängder av stök och stoj. En skara ärlor flög lågt över den lilla skogsdungan som föll in som en liten oas på skolgårdens norra hörn och en liten blyg bris fick björkarnas löv att prassla fridfullt, sjunga.
Den gamle klev in i byggnaden för att avsluta sin rond med att låsa klassrummen. Stegen var inte alls så snabba längre som de varit förut en gång i tiden, han hade numera lagt en hel del år på sina axlar och tiden vittnade strängt om detta i hans fårade ansikte. Djupa veck avtecknade sig i form av grova rynkor och håret började bli glest och vitt lite här och var.
Den gamle klev in i byggnaden för att avsluta sin rond med att låsa klassrummen. Stegen var inte alls så snabba längre som de varit förut en gång i tiden, han hade numera lagt en hel del år på sina axlar och tiden vittnade strängt om detta i hans fårade ansikte. Djupa veck avtecknade sig i form av grova rynkor och håret började bli glest och vitt lite här och var.
Den fem våningars höga byggnadens trappor tog i dag ut sin rätt i stora stycken och stegen ekade slött mellan de höga väggarna.
På anhalten mellan tredje och fjärde våningen stannade han plötsligt till, höll andan och spetsade sina öron. Han hörde någonting igenkännande. Även om det tog lite tid att helt kunda greppa händelsens kärna, blev han utan större ansträngning, direkt på det rena med vad det var han hörde. Det gick simpelthän inte att missta sig. Det gripande ljudet av ett barn som gråter en stilla gråt kantad av smärta och plåga och som försökte döljas, omfamnade honom med ett iskallt famntag. Det fick honom att för en sekund stelna helt i sin ställning, utom stånd att kunda röra sig av fläcken. Hans ögon letade sig över de stora väggarna som för att lokalisera ursprunget, nå dess källa. Han övertygades om att det kom högre uppe ifrån, så han slet sig från sin tillfälliga paralysering på fläcken och rörde sig längre uppåt. Han följde snyftningarnas dysfunktionella dans där de rullade nerför trappstegen som en boll på villovägar, vilt studsande.
Fastighetsskötarens händer hårdnade sitt grepp om linoleumsräcket när trapporna började ta slut och ljudbilden kristalliserat sig till en tydlig tavla av sorg och tårar, och där, ihop krupen vid det staketliknande räcket satt den lilla flickan med huvudet begraven mellan sina knän i en gest att försöka gömma sig från sig själv och resten av världen. Hon hade inte vare sig sätt eller hört honom komma och ryckte förskräckt till då han försiktigt frågade hur det stod till med henne..."
På anhalten mellan tredje och fjärde våningen stannade han plötsligt till, höll andan och spetsade sina öron. Han hörde någonting igenkännande. Även om det tog lite tid att helt kunda greppa händelsens kärna, blev han utan större ansträngning, direkt på det rena med vad det var han hörde. Det gick simpelthän inte att missta sig. Det gripande ljudet av ett barn som gråter en stilla gråt kantad av smärta och plåga och som försökte döljas, omfamnade honom med ett iskallt famntag. Det fick honom att för en sekund stelna helt i sin ställning, utom stånd att kunda röra sig av fläcken. Hans ögon letade sig över de stora väggarna som för att lokalisera ursprunget, nå dess källa. Han övertygades om att det kom högre uppe ifrån, så han slet sig från sin tillfälliga paralysering på fläcken och rörde sig längre uppåt. Han följde snyftningarnas dysfunktionella dans där de rullade nerför trappstegen som en boll på villovägar, vilt studsande.
Fastighetsskötarens händer hårdnade sitt grepp om linoleumsräcket när trapporna började ta slut och ljudbilden kristalliserat sig till en tydlig tavla av sorg och tårar, och där, ihop krupen vid det staketliknande räcket satt den lilla flickan med huvudet begraven mellan sina knän i en gest att försöka gömma sig från sig själv och resten av världen. Hon hade inte vare sig sätt eller hört honom komma och ryckte förskräckt till då han försiktigt frågade hur det stod till med henne..."
Kommentarer
Trackback
