I huvudet på KJELL

Ute på vägen trummade en stadig trafik på men utan att hon tog någon större notis om det. Hon vek av från den sömniga trottoaren och kände hur marken under henne mjuknade upp då asfaltsunderlaget byttes ut mot den lösare jordmarken på stigen som skruvade in sig genom skogen. Hon kände dofterna förändras från avgasernas stickiga och skarpa trådar, och sög in barrens sötma, blandad med kåda, mull och gräs. Ljudet från hennes fötter antog en mera dominerande roll i ljudbilden allt eftersom hon kom längre bort från stadens sorl och larm.

Hon slutade inte springa förrän hon stod vid vattenkanten där Ånsjön vek ut sig på breda fronter, och lungnet slet upp hennes oro och tvingade henne att ta djupa andetag av den fria brisen som fick håret att lyfta från axlarna kort sekvens.

Hjärtat bultade i frenetiska rytmer och försatte hennes bröst i smärtor. Hon var andfådd men besatte ett barns fysik så hon repade sig snabbt. Med slutna ögon andades hon in frisk luft genom näsan innan hon hukade ner sig vid vattenkanten och lät fingrarna bryta vattenytan och kände hur det svalkande vattnet smekte hennes hud.

Upprymd kände hon sig.

En blaseartad stolthet svepte in i henne då hon reflekterade över samtalet hon fört med fastighetsskötaren efter skolans slut. Hon hade trots allt klarat av att bevara deras hemlighet fast det hade varit nära ögat till en början. Och på så sätt sparat livhanken till sin lillebror, som intet ont anande befann sig på dagiset ännu ett par timmar framåt.

Hemligheternas hemlighet malde i henne som ett mantra då hon motvilligt såg för sig ansiktsdragen till sin mors nya stora kärlek; Ruben och hans stora och ståtliga amerikanare.

Det var en gåta för henne hur allt som förut varit så underbart och roligt, kunde bytas ut genom ett gräl. Hon förstod naturligtvis att det var mera en bara ett gräl, men ändå.

Det var ju faktiskt inte bara hon och pappa som drabbades av det hela, de var ju två stycken till. Och varför inte pappa i sin tur kunde ta med sig dem, barnen till sig förstod hon inte alls. Han kanske inte älskade dem längre? Det var den enda förklaringen hon kunde komma på efter alla dessa stundar av funderingar som hon farit igenom. Pappa hade helt enkelt gått sig trött henne och lillebror, vänd på klacken och spatserat ut ur deras liv för evigt och alltid.

Till och med när han kommit på besök hem till dem långt senare, och när Ruben öppnat dörren hade han visat tecken på att han varit glad över att han, Ruben varit vänlig nog att ta hand om hans barn och deras mamma. De hade tillochmed suttit kring köksbordet och diskuterat bilar tillsammans...

Hon drog upp sina fingrar från vattnet och torkade av sig dem på sina blåa jeans. Hon satte sig ner med ryggen stödjande mot en stor gran och slog bakhuvudet lite löst mot barken. Hon kände hur en liten barkbit lossnade från stammen och landade på hennes högra axel, men struntade i det kort därefter.

Tårarna som hon kämpande lyckats undanhålla tidigare, pressade sig fram igen och hennes kinder rodnade återigen och svullnaderna tilltog kring ögonen. Ånsjön som låg blickstilla i den lungna dagern, började röra på sig, vattnet liksom började bölja från ingen stans i det hennes ögon svämmade över av frigörande och salta tårar. Munnen ryckte okontrollerat och näsan blev snorig och snuvig. Hon drämde händerna i pannan och förbannade sin pappa och sin mamma högt och ljudligt för att de försatt henne i denna svåra situation. Lillbrorsan, var förstås så liten, fyra år bara, att han inte kunde ana sig till någonting om vad som pågick, och bra var det.

Men de vuxna, de vuxna kunde hon inte förstå alls att de inte kunde se något. Men det är klart, mamma var ju aldrig där när det hände, och pappa hade flyttat för länge sen...