Flickan 5
Det är någonting egendomligt klokt över det rogivande, lugnande klämtspelet som rullar över omgivningarna när ett begravningsfölje tågar ur kapellet i sina långsamma rörelser. Rytmen som klingar ut från de entoniga klockslagen från det lilla tornet på denna sorgens byggnad, berättar för världen i ett tydligt språk att en själ har lämnat våran värld och att andakt finns överallt i luften.
Hur konstigt det än måste låta så gav sig regnet iväg, precis i samma ögonblick som de välvda ekdörrarna omsorgsfullt öppnades på vid gavel. Marken var blöt och glänste silvrigt i det nya, genomskärande ljus som strilade ner från den nybrutna himlen. Man skulle nästan kunda tro att det var Gud Fader som öppnade sina portar för den nyanlände, en sista respekt för den gråtande massan, skänka de efterlevande tydliga tecken på ett varmt välkomnande.
Utrymmet i det lilla kapellet räckte inte till på långa vägar. Samtliga bänkrader var till sista platsen fyllda. Längs med raderna stod människor på led efter led, en folksamling spred sig utanför där sörgande väntade tålmodigt på den avslutande delen av begravningen; det allra sista farväl som togs vid själva nersänkningen av kistan.
Folksamlingen hade gjort en alle`som ledde rakt över den bortersta asfalterade delen av parkeringsplatsen och skapad en brygga i sorgens tryckande tecken, över till gravlundsportens järngrindar. Processionen tågade genom massan med prästen ledandes i förväg med sin vida och granna kappa. Med tårdränkta ögon och med den tjocka bibeln mellan sina överliggande händer, utgjorde han ett vördnadsfullt och tryggt intryck med ett sken av övertygelse. Det gripande i tillställningen hade inte heller låtit honom passera omärkt.
Det hade nu gått över tre veckor sedan gamle Jönsson suttit i sin gamla eka nere vid Åsjön och rensat sina aborrar efter en lyckad kväll med fiske. Någonting som han antog varit driv-ved som flutit iväg och av strömmarna lätt hit, låg och dunkade mot skrovet på hans båt. Till en början hade han inte kunnat skilja ur ljudet från det kluckande vattnet som skvalpat mot virket och förstod senare att han av den grund låtit skeendet pågå lite längre än nödvändigt. Till slut hade han i allafall reagerat, lutat sig över den lätt välvda relingen för att skjuta bort flyttyget som låg och slog mot hans båt. Första tanken som steg i honom var att han fått loss en del sjögräs eller några dylika växter som låg som ett kletigt slör mellan hans fingrar.Gubben Jönsson lutade sig längre ut och fick syn på det neråt vända huvudet som låg där och guppade i vattnet och slog. Paniken greppade honom mycket hårt och det var med nöd han kundat ringa sos-alarm och meddela vad som hänt, vad han hittat. Han kunde inte klargöra för telefonisten hans exakta position, så de hade blivit tvungna att spåra hans telefon.
Han berättade vidare från sin sjuksäng på lasarettet efter det att chocken runnit av att han direkt kopplade vem det var han hittat eftersom försvinnandet av den arma flickan tagit det lilla samhället med sådan stor möda. Det hade gått över vecka sen hon sist sågs av fastighetsskötaren på skolan. Familjen hade naturligtvis varit hårt bestörta över det mysterium som inträffat och rivit upp stora sår och splittringar. Mamman hade nästan gått i bitar i sin förtvivlan och genast anat det allra värsta. Hon hade i sitt tillstånd tydd sig närmare sin ex man, till sin nya sambos förargelse. Han var ju ändå i väg på sitt jobb om dagarna då hon behövde honom som mest och kunde inte för sitt liv förstå hur han i sin tur hade ork att göra så? Det var ju trots allt hans nya familj det handlade om..
Det var inte förräns dagen innan gravfästingen som hon fick besked om hur det låg till då poliserna talade om för henne att en svamplockare hittat den ensligt hängande lappen, skriven på hennes pastellfärgade papper med my little pony märket tryckt längst uppe i högra hörnet, och hon såg det skrämmande sambandet klart för sig. Med en färgpenna med suddegummi på ändan hade hon använt som spik och hängt upp lappen på trädet där hon somnat kvällen efter skolan. Senare kunde polisen konstatera fotspår som ledde rakt ut i vattnet. Ingenstedes kunde de uppbringa spår som ledde upp igen eller andra tecken som visade på någonting sådant.
Redogörelsen däremot gjorde att de slagit till med omedelbar verkan på styvpappans jobb, alltså hennes sambos, och hämtat in honom till förhör nere på stationen där han givit vika för trycket, skammen och skulden ganska omedelbart...
Högt uppe i korridoren på skolans femte våning, gick den gamla vaktmästaren och sopade golven med sin slitna kvast. Han rundade hörnet och kom fram till trappan och stannade till då ögonen av sig självt flöt bort längs med staketet och stannade till där han sätt den lilla flickan sitta och gråta, för snart fyra veckor sen. Han vilade sina axlar på skaftet och kände sitt vemod återigen dra ner honom i sitt lömska gap. Han skakade omärkbart på huvudet och kände skulden, skyldigheten smyga sig på honom igen, vände sig sedan om och begav sig med sänkt huvud i väg bortåt korridoren igen....
