Hjärtat.
"Lösriven ur sömnen steg jag upp för att bejaka känslan som besatt min dröm. Knackningarna på min ytterdörr gjorde mig nyfiken och på samma gång varse en aning jag inte kunde placera.
Huset befann sig i ett nattens tomrum, en trance där väggarna nynnade lägmält i kör. Trägolvet fortplantade sin svalka genom mina bara fötter, men gav sedan upp då jag kom allt närmare den stumma dörren.
Det enda ljud jag kan minnas mig skönja var hjärtslagens moliga, dova antydan som ett pulsverk insnärjt i tjocka bomullssvaddar gömd i en låda.
Men det var nånting mera ändå. En skarpare ton, nyans i ljudet som styrde min vaksamhet åt ett mer skarpare läge. Ju närmare dörren mina fötter bringade mig, ju mera spred sig ljuset in i ljudet - spänningen tilltog och jag minns att jag kände för att dansa...
I springan mellan dörrens nedre kant och tröskeln drog sig min blick av krafter ingenstans kommen ifrån. En sortens mild tvång inbäddad i de blommor jag aldrig fått. Längtans kronor vek sig in från utsidan och utan att fundera mera ingående över det omöjliga och absurda i situationen, letade sig ett leende över mina torra läppar och jag såg min hand greppa dörrvredet.
Inifrån vardagsrummet slog vägguret tre ekande slag och färgade interiören mörklila. I efterhand slår mig minnet ett hårresande fragment; den kyliga vinden som smekte mig bakifrån och lämnade håren på min kropp stående kjäpprätt.
En tendens till färg flöt ut genom dörren när den öppnades och blandade sig med den lilla knakningen från de protesterande gångjärnen. Där ute låg natten tyst och stum, inbäddad i stjärnors skimmer och månens klara sken. Gatubelysningens dämpade käglor av ljus gav inspiration till en scen med öppen ridå. En fladdermus passerade min syn som en skugga, en antydan.
Hela tiden var jag medveten om pulsen som slamrade med alltjämt stigande styrka och inte före nu slog mig faktumets dramatik; innehållet spelade mig inte längre några spratt.
Vinden svepte över mina nakna fötter där jag stod på den ruggiga dörrmattan, längst nere i ögonvrån drogs en blomma med av suget som medföljde dörren och min uppmärksamhet föll därvid på det översta trappstegets krön: en krans av nyplockade blommor av sommarens friskaste färger, låg ett hjärta och svävade på en ljusets dimma.
Små yttringar till tonarter föll från undersidan och liksom blödde en vacker melodi. Inemellan tonerna föll likaledes svarta och vita pianotangenter och bildade en pir, en stenpir mellan hjärtat och mitt hem, mitt öppna hem och en ström av ljus flöt långsamt mot mina ben. En beröring följde därpå, en kall ilning utan fasa och jag såg min kropp mumifieras av ett bländande mjukt sken. Den ljuvaste musik slog in mig i sin famn och en förnimmelse av att lyftas ur mina plågor viskade mig i örat.
Mörkret omslöt mig ånyo i samma ögonblick det första regnet strilade ner över min kind...
Som ett eko från den djupaste dalgång, slagen mellan urtidernas bergknaster kunde jag höra mitt väggur slå fyra... mäktiga... slag..."
Vi har nog alla våra mardrömmar, fasor eller hemliga skräckbilder. En av mina är att färdas på ytor utan helt att kunna kontrollera det förestående. Som till exempel vatten. Dock älskar jag att vara på sjön men skulle aldrig fixat att föra något fartyg därpå. För det skrämmer mig det jag inte kan se under ytan alldeles för mycket...
Huset befann sig i ett nattens tomrum, en trance där väggarna nynnade lägmält i kör. Trägolvet fortplantade sin svalka genom mina bara fötter, men gav sedan upp då jag kom allt närmare den stumma dörren.
Det enda ljud jag kan minnas mig skönja var hjärtslagens moliga, dova antydan som ett pulsverk insnärjt i tjocka bomullssvaddar gömd i en låda.
Men det var nånting mera ändå. En skarpare ton, nyans i ljudet som styrde min vaksamhet åt ett mer skarpare läge. Ju närmare dörren mina fötter bringade mig, ju mera spred sig ljuset in i ljudet - spänningen tilltog och jag minns att jag kände för att dansa...
I springan mellan dörrens nedre kant och tröskeln drog sig min blick av krafter ingenstans kommen ifrån. En sortens mild tvång inbäddad i de blommor jag aldrig fått. Längtans kronor vek sig in från utsidan och utan att fundera mera ingående över det omöjliga och absurda i situationen, letade sig ett leende över mina torra läppar och jag såg min hand greppa dörrvredet.
Inifrån vardagsrummet slog vägguret tre ekande slag och färgade interiören mörklila. I efterhand slår mig minnet ett hårresande fragment; den kyliga vinden som smekte mig bakifrån och lämnade håren på min kropp stående kjäpprätt.
En tendens till färg flöt ut genom dörren när den öppnades och blandade sig med den lilla knakningen från de protesterande gångjärnen. Där ute låg natten tyst och stum, inbäddad i stjärnors skimmer och månens klara sken. Gatubelysningens dämpade käglor av ljus gav inspiration till en scen med öppen ridå. En fladdermus passerade min syn som en skugga, en antydan.
Hela tiden var jag medveten om pulsen som slamrade med alltjämt stigande styrka och inte före nu slog mig faktumets dramatik; innehållet spelade mig inte längre några spratt.
Vinden svepte över mina nakna fötter där jag stod på den ruggiga dörrmattan, längst nere i ögonvrån drogs en blomma med av suget som medföljde dörren och min uppmärksamhet föll därvid på det översta trappstegets krön: en krans av nyplockade blommor av sommarens friskaste färger, låg ett hjärta och svävade på en ljusets dimma.
Små yttringar till tonarter föll från undersidan och liksom blödde en vacker melodi. Inemellan tonerna föll likaledes svarta och vita pianotangenter och bildade en pir, en stenpir mellan hjärtat och mitt hem, mitt öppna hem och en ström av ljus flöt långsamt mot mina ben. En beröring följde därpå, en kall ilning utan fasa och jag såg min kropp mumifieras av ett bländande mjukt sken. Den ljuvaste musik slog in mig i sin famn och en förnimmelse av att lyftas ur mina plågor viskade mig i örat.
Mörkret omslöt mig ånyo i samma ögonblick det första regnet strilade ner över min kind...
Som ett eko från den djupaste dalgång, slagen mellan urtidernas bergknaster kunde jag höra mitt väggur slå fyra... mäktiga... slag..."
Vi har nog alla våra mardrömmar, fasor eller hemliga skräckbilder. En av mina är att färdas på ytor utan helt att kunna kontrollera det förestående. Som till exempel vatten. Dock älskar jag att vara på sjön men skulle aldrig fixat att föra något fartyg därpå. För det skrämmer mig det jag inte kan se under ytan alldeles för mycket...
Kommentarer
Trackback
