Min Gud som dog.
"Genom att skåda min Gud i hans dödskamp for jag i virvelns makt ut, kring korsets eld. Självets nakna sanning tog mig upp i sin glans och drog mig bakåt där stjärnan föll... Nu, står jag återigen på tidens kant och vädjar om en ny början.
Vingslagen forcerar mig framåt, ideligen som en gest från svunnen tid, där endast undermedvetna hägringar ses hålla min stängda hand för ljuset.
Vingslagen forcerar mig framåt, ideligen som en gest från svunnen tid, där endast undermedvetna hägringar ses hålla min stängda hand för ljuset.
Ljuset ja. Kraften som brände min vagga och berövade mig sorgens djupa förståelse, omkringdrivande som en vilseledd fjäril för den väntande stormen. Ögat ser mina ögon, där de söker reda på mina spår i vattnet; vägen från mitt hem och ut i världen; naken i ett flyende eko...
Jag fattade ej sången om evigheten och betalar nu mitt pris som fördömd. Återigen dessa vingslag, om än med mera värme än förut. Aldrig skulle väl någon ta sin resa via mig?
Sedan sjunker jag ner i hålet där kronan bar sin prakt för de bortglömdas lösliggande hopp. Ett bärnstens färgad löfte från min Gud som dog, tynger mina skuldrar så smärtan äter upp mina steg. Så här ligger jag återigen och skådar min Gud som dog.....
Signalen skänker sin trolldom i mitt stärkt avkylda blod och ger mina ögon belåtenheten att visa min väg i parallella dimensioner och låter ett val vila där stigen mynnar ut i en sänka. Runt en lätt svävande bädd av mörkröda blommor, tornar sedan det brinnande korset över mig, och jag befinner mig dansande i lågornas dråp. Jag sjunker ner till grunden då styrkan i mitt hjärta ebbar ut och för den spruckna sekunden, innan försvinnandet, låter sig blommorna höras i kör; de pekar åt det håll där de vill att jag skall färdas, och sedan är det blåa skimret lagt..."
Sedan sjunker jag ner i hålet där kronan bar sin prakt för de bortglömdas lösliggande hopp. Ett bärnstens färgad löfte från min Gud som dog, tynger mina skuldrar så smärtan äter upp mina steg. Så här ligger jag återigen och skådar min Gud som dog.....
Signalen skänker sin trolldom i mitt stärkt avkylda blod och ger mina ögon belåtenheten att visa min väg i parallella dimensioner och låter ett val vila där stigen mynnar ut i en sänka. Runt en lätt svävande bädd av mörkröda blommor, tornar sedan det brinnande korset över mig, och jag befinner mig dansande i lågornas dråp. Jag sjunker ner till grunden då styrkan i mitt hjärta ebbar ut och för den spruckna sekunden, innan försvinnandet, låter sig blommorna höras i kör; de pekar åt det håll där de vill att jag skall färdas, och sedan är det blåa skimret lagt..."
Återigen ett stycke från den vilsna perioden av mitt liv. Det liv som jag fysiskt förlagt sen flera år tillbaka men som nog har sina små spridda eldar någonstans inom mig.
Varför de finns kvar är nog för att jag inte helt vill lägga dem bakom mig, helt och hållet.
Genom årens trav blir ens historia en del av var och en av oss och genom den - historien - byggs våran framtid. Det är inte svårare än så. Det behöver i alla fall inte vara det...
Kommentarer
Trackback
