Någon som dig.
"Sprungen ur en hemlighet en regnfull dag då våren är på väg att jaga vinterriket bort från världen. En knopp spränger sig fram från en ömmande och frusen gren som livas upp av en lockande solstråles dans ner från skyn. Regnbågens skimrande glöd, så het av lycka och glädje, samlar under sig stammen från ett bortglömd folkslag som sedan urminnets tider legat bakom rytmernas sonderande grepp.
"Stenen jag" som blev min borg kring mitt hat sjönk undan i den mjuka sanden och lämnade inget spår för den förlorade att bära. Aldrig har jag någonsin sätt ett vårspel så vackert som denna dag när du tog min hand i din, för att visa mina blinda ögon vilken stig du vill att vi två skall färdas på.
En trollflöyt spelar sin sorgens dramatiska fägring; ur skyn dalar dagen ner i sång.
Farväl till er alla, viskar sonens svävande hopp, då jag tar min säck för att bege mig i väg mellan träden, de som sedan fars grav blev krönt med den mossbelagda sten - kastat sitt sista suck över släkten.
Farväl till er alla, viskar sonens svävande hopp, då jag tar min säck för att bege mig i väg mellan träden, de som sedan fars grav blev krönt med den mossbelagda sten - kastat sitt sista suck över släkten.
Lyckligare kunde ingen vara över spelet han ledde mig till; själva nyansen han bar, själva gåvan han gav bär jag alltid inuti min knutna hand för att en dag bli varse mitt arv.
"Stenen jag" som blev min borg kring mitt hat sjönk undan i den mjuka sanden och lämnade inget spår för den förlorade att bära. Aldrig har jag någonsin sätt ett vårspel så vackert som denna dag när du tog min hand i din, för att visa mina blinda ögon vilken stig du vill att vi två skall färdas på.
Aldrig förut har jag varit så nära någon som dig..."
Hur ljuvt minns man inte sin allra första kyss, eller sin första förälskelse? Ingenting i ens barndom kan väl stå sig längre i livet än just dessa minnen. För min del var/är det så, hur som helst, och jag kan ännu komma på mig själv sittandes och bolla med dessa glimtar i mitt minne.
Bortsett från de uppenbara och tragiska händelserna som uppstod under mina yngre år, kan inget motta bort eller stå sig mot det ljus min första förälskelse gav mig, skänkte mig. Jag minns dofterna, smakerna, den obeskrivliga känslan som omtumlade min vardag och mitt att se på den. Hur tiden liksom antog en helt annan form och uttryck, ja det mesta ställdes upp och ner och på ände under dessa nya erfarenheter jag erfor...
Och jag tror inget, absolut ingenting egentligen senare i livet kan mäta sig med den levande känslan som växte upp som en blomma i mitt liv den dagen för så alltför länge sen...
Kommentarer
Trackback
