I huvudet på KJELL

Minnena drev fortfarande runt hans smärta men numera kunde han återge dets klang på ett sätt som gjorde det hanterbart. Livet självt hade sätt till detta på ett brutalt och mycket bisarrt vis, hade det slaget honom gång efter annan. Men han hade sedan länge accepterat och förseglat sitt öde och under årens urgröpande gång hade insikten och förståelsen gjort honom till den han trots allt i dag var, även om det inte alls smakade så gott det kunde så innehade han hur som helst kulinarisk titel i denna" världsmeny": han var ju trots allt en människa!

Han nöp sig lätt i armen, visst var han en människa! 
handen slöt sig om det skinande hölje på munspelet. När han förde det upp mot de spruckna och såriga läpparna rikoschetterade en sylvass solglimt i den blanka metallen och fick honom att för en liten stund hejda sig. Ögonen följde graveringens ringlande slingor där de dansade över munspelets över och undersida.

Blicken stannade där rosväxterna mötte varandra och liksom bildade en krans kring hans dotters initialer: J.T. stod det skrivet i den vackraste av kalligrafier med mönster som stod ut från den övriga med sitt dubbla snitt av gammal modell.

Hans släppte taget om ena änden av instrumentet och lät långfingret glida över, nästan smeka bokstäverna som om det var ett kind han varsamt berörde, hans dotters mjuka bleka hud. Pilträdet rasslade till en aning och bladverken fick honom att ånyo försvinna bort från sin boning.

En av solens srålar penetrerade hans iris men föll overksam bort då en gren plötsligt bröt dets färdväg.... 
Från sitt gömställe kunde han se hennes likadadana sorg måla väggarna på deras gemensamma hem. Synfältet gick precis alldeles ovanför den tjocka häcken de tillsammans så mödosamt hade klippt och skuret, formgivit för att den skulle avskärma deras privatliv precis tillräckligt för att kunna bibehålla en viss social närhet till sina grannar och vänner. Själva insynen fanns där ändå men inte längre någon direktkontakt. Visste man inte bättre ville det bara se oförskämt ut att liksom stå på tå för att kunda glötta över för att se. 
Men nu satt han alltså här som en främling, som en brottsling i mörkret och tittade på sin intet ont anade, separerade fru och såg henne sitta ensam i det till hälften nersläckta vardagsrummet med nersänkt huvud. Från sin stubbe där han satt såg han de orytmiska axelrörelserna, hennes späda axlar hur de rykte till i skarpa rörelser, hur de ritade tydliga tecken på svår gråt.

Hennes armar hängde slappt ner mellan hennes ben och hon visade inga försök på att dölja hennes olidligt öppna sårbarhet. Det han såg, hade han konstaterat vid ett senare tillfälle, var den nakna människan.

Hennes själs sorg lyste upp mörkret han satt i och kastade ett beskyddande ljus över dem båda. Han kunde med lätthet se bilden på Josefin stå framför henne och iochmed att han visste om hur bilden såg ut kunde han även härifrån se den kristallklart och tydligt; hennes böljande cremefärgade hår som vällde ner över hennes axlar.

Han mindes sin dotters upprymdhet den dagen då hon skulle till frisören för att göra sig fin inför klassfototagningen - hennes första någonsinn...

Och hennes enda, suckade han fram i samma ögonblick en tår sprängde sig fram i hans ögonkrok.

Han såg även hennes juvenila sminkning, de raka linjerna från kajalpennan där de avtecknade hennes första egna försök på mogen kvinnlighet. Det var bara rouget som mamma hade tillåtits att lägga på eftersom hennes öga för nyanserna kring kindbenen inte varit fullt brukbara. Diskusjonen kring detta hade pågått och krävt en hel middags matro innan hon gett med sig och släppt trotset igenom och bugit sig för mammas stränga ton. Läppstiftet hade hon däremot inte fått använda, någon måtta fick det ju vara, eller hur!

Han drog bort en droppe från sina kinder och log drömlikt åt den klara bilden. Hans fru hade ju naturligtvis haft helt rätt, för bilden hade blivit lika ljuv som hon var och när han såg för sig hennes blå vitala ögon sänkte även han sitt huvud och gav efter för den tungande, dräpande sorgen.

I motsats till sin fru och livskamrat, hade han antagit alkoholen. Kastat sig handlöst in i berusningens dimmor och dränkt sin skuld i syndernas rike. Han föll tungt och långt och såg sig inte om när han sakta seglade från sin kvarvarande familj.

Han avskärmade sig fullständigt från sin devasterade fru och sträckte aldrig ut sin hand när hon behövde det som mest. Egoismen hade slagit sin famn om honom och dragit honom längre och längre ner i djupet där han kvävdes till sin egen död som familjens överhuvud. Även han dog den där dagen...
Under pilträdet, nere vid vattenkanten letade sig små läna toner ut från den grönskande väggen och en mjuk melodi började dansa bortöver den blickstilla vattenspegeln.

En svala pilade hurtigt rakt ovanför ytan, skrämd av den inkräktande melodin. Längre bort, på det förbipasserande promenadstråket kom ett äldre par gåendes i morgonens lugn arm i arm.

Ett lastfartyg gled förbi utan ett ljud och försvann bakom en skogsbeklädd landtunga. Över bron som sträckte sig mellan de två stadsdelarna bakom trädets ståtlighet, rullade dagens första linjebuss för att plocka upp pendlarna som skulle till alla sina olika jobb.

Melodins växlande harmonier, flöt fram från ett centrum kring minnets pandemonium, livnärt av en sorgbruten och sliten gammal man, ständigt på leting efter en tid sen länge förlorat...