I huvudet på KJELL

Minnena hade inte visat några som helst tendenser på att vilja avta eller förlora sina färger, ty han höll dem vid liv det strängaste han bara kunde. De var förstås hans egna och bara hans. Och hur ont det än gjorde i honom då han lät besöka henne i sin svarta invärtes världs, så var det hans sätt att behålla henne vid det enda liv han fortfarande kunde ge henne. Han kände sig skyldig att ge henne det...

Priset var dock omöjligt att förutse. Han gjorde förstås ännu inte det efter alla år, utan han såg bara sitt eget försvinnande från livet som han kände det en gång i tiden. Vid stunder av klarsyn konstaterade han sitt eget klamrande fast vid svunna dagar men kunde aldrig hejda sig vid minnen han fann ljuva, mjuka... döda.

Den känslan som lockat honom dit och försatt honom i trance, övervägde vida det orationella faktum han fastnat i och som fördärvat den framtid han missat. Att han vägrade ge släpp på sin dotter efter hennes död såg han aldrig. Han förstod ej att han själv tog död på sig själv därigenom och stängde ute sin fru och kvästade inte bara sig själv än mer, utan också henne och deras gemensamhet tillsammans, deras liv.

Inte förrän nu, då trettio år passerat sedan händelserna vid vattnet, kunde han förnimma sitt eget svek. Inte mot sin omgivning dock, utan mot sig själv. En bitterhet hade hunnit smyga sig fram i honom under flaskans glans och berusningar vilket resulterat i ett mörkt självömkande stadie som dragit honom djupt ner i sin egen avgrund.

Avsaknaden av sin dotter till en början, som sedermera lamslagit hans känslor för sin dåvarande fru, förtärd varje uns av självkänsla i kroppen och han kunde enbart se sin egen roll i det hela. Att det överhuvudtaget fanns flera inblandade parter och att även dessa bar på svårt spräckta emotionella bördor, befanns aldrig i hans uppfattningsförmåga.

Tyst likt ett lugnt flytande isflak som separerats från fastlandet, hade de drivits isär i smärta och sorg. En sorg han inte fann sig människa till för att kunna hantera på något adekvat sätt. Han såg heller aldrig, lika lite som sitt eget eskalerande drickande, hur sin fru hanterade sin hjärtskärande situation. De utsträckta händerna med inbjudande gester om räddning tillsammans, vägrade han se åt och vände istället dem alla ryggen och vandrade sin egen väg i mörkret, kylan, i blåsten. Att se en annan människa i ögonen blev det han fruktade mest och såg aldrig mera upp...

Att han drunknade tillsammans med sin dotter visste alla utom han själv där han flöt fram i sin egen botten, ljumt svävande mellan ström och virvlar. Han kunde inte längre nynna till en enkel melodi...