Pandemonium.
Jag tänker lägga ut ännu en liten grej som för mig har hjälpt till att hitta rätt, på sitt alldeles eget lilla sätt. Allt är som ett äventyr i livet där man söker efter de förlorade bitarna som skall ens tomrum med en fyllnad som inte är helt lätt att känna igen.
Även den här härstammar från en tid som sen länge har försvunnit och som jag idag kan se på med helt nya ögon och minnas tiden då allt tycktes vara förlorad.
"Huvaligen" som livet kan förändras som av ett trollslag!!
(I fem delar sträcker den sig.)
Månskäran viker ut sitt bleka ljus och amputerar den omslutande natten som i sin svärta inte alls ter sig olik det drömlösa mörkret. Antydningar till lojt framdrivna molnstack krönar periferin kring ljuskällan som härskar ovan denna sömndruckna stad med dess spiror, mörklagda takkrön och sövande brons fundament. Jätten vilar i sin dvala tills livet återigen tar på sin kappa och ruskar om dagern och ingjuter sin glöd och får marken att dundra - återigen.
Någonstans i fjärran hörs det dova mullret från en motor som testas till sin bristningsgräns, men avtar i en stadig ström av en annalkande tystnad som om ett vaccum breder ut sina lungor genom natten. Nere vid vattenkanten, där krusningarna sköljer sin sakta mak mot den ensamma strandskåran, ges ifrån sig ett melodiöst litet guldkorn av en röst dold bakom tunga, tysta grenar.
Någonstans i fjärran hörs det dova mullret från en motor som testas till sin bristningsgräns, men avtar i en stadig ström av en annalkande tystnad som om ett vaccum breder ut sina lungor genom natten. Nere vid vattenkanten, där krusningarna sköljer sin sakta mak mot den ensamma strandskåran, ges ifrån sig ett melodiöst litet guldkorn av en röst dold bakom tunga, tysta grenar.
Bakom pilträdets vägg av hängande grönska, träder en gestalt fram, tät innesluten i sin gråa frack och nerdragna mössa. Ett vackert broderat munspel vilar i hans uppslupna händer som vilar i hans centrerande lotus ställning. Silverhöljet, blänker skarpt i månens sparsamt insläppta ljus och avslöjer en underbar formasjon av slingrande och granna mönster av rosbuskar ingravert i metall.
Sången är vacker. Framsprungen av en sargad och beleven röst som skär sina toner i träffsäkra snitt, ut i den stora tomheten. Melodiösa viskningar om brutna vingar och svåra tider, omsluten av den rykande askan från en förlorad kärlek.
Sången är vacker. Framsprungen av en sargad och beleven röst som skär sina toner i träffsäkra snitt, ut i den stora tomheten. Melodiösa viskningar om brutna vingar och svåra tider, omsluten av den rykande askan från en förlorad kärlek.
Lidelsen i stycket spjärner i mot övertygelsen men får se sig besegrad allt eftersom versraderna spelar ner mot den daggfriska marken runt om honom, där nyfödda droppar skiner som en stjärnklar natt-himmel. Sorghymn bakom täta slöjor från grenverkets skydd, ett anrop från en skeppsbruten människas slitna lunk, ett tempel för den ensamma själens konvalecerande tillstånd.
Under kanten på den stickade mössan kisar två tomma ögon, som om in i en annan värld, en annan tid, ett annat liv...
Längtansfull noterar han sina fingrar sluta sig om sitt blänkande instrument, och sedan när det avkylda stålet anonserar över hans torrspruckna läppar, som nu har tystnat från sångens rörelser.
Tiden har stannat upp för ett ögonblick då hans vandring tar sin början. Han lämnar sig själv för ett tag och flyter fram under månen i sitt minnets pandemonium...
Tiden har stannat upp för ett ögonblick då hans vandring tar sin början. Han lämnar sig själv för ett tag och flyter fram under månen i sitt minnets pandemonium...
Kommentarer
Trackback
