Själverk mot min värld.
"Den eviga eldströmmens lidelser och pinor tränger allt djupare in genom själens välvda korridorsspel, och medan smärtan dansar sina valsars steg, kvävs jag undan för undan närhelst skratten ekar ut över fjordens silvriga glans. Ensamheten har aldrig förr tett sig som den gör idag, då jag sitter bunden, ty världarnas mönster gräver såriga jack i mitt skinn. Ett tårrop uppenbarar sig men hinner inte blomma innan kvällsridån sveper undan mina fötter och låter marken försvinna från mitt roterande centrum, där jag i alla tider haft min balk likt en ryggrad gjuten i strängaste betong.
Ledsen för att det blev så här på slutet, men långt bortanför min kontroll syns jag till idag utan vare sig vind eller segel, drivandes runt min gamla krets av väderlekar och väderkorn.
Ledsen för att det blev så här på slutet, men långt bortanför min kontroll syns jag till idag utan vare sig vind eller segel, drivandes runt min gamla krets av väderlekar och väderkorn.
Sedan hjärtat gått i moln bakom skuggans djävulska flin, svider mina minnen än värre än förut och inte ens den värmande drömmen släpps numera in genom sprickvirkets gustande hål. Dold bakom ensamheten tillåter mina sinnen mig inte ens att känna frost mot den sprickfärdiga hudens nakna sanning, nu när höstköldens tänder börjar visas när mörkret återigen sträcker ut sitt själverk mot min värld..."
Det lät så här för några år sedan. I dag låter det ungefär det samma fast med helt andra färger kring innehållet.
Jag är på inga sätt någon annan än den jag var då jag skrev det, men äger i dag det lugn jag nog strävat efter i alla mina oroliga år.
Konstigt tycker jag det är, att se tillbaka - det behöver inte ens vara långt i tiden heller, och hänföras av hur livet förändrats. Mäktigt på många sätt och underfundigt på en del andra, att se sig själv skifta i allt vad man är och har... riktigt kul, faktiskt!
Kommentarer
Trackback
