Solblomma.
"Sedan, när gryningen till sist tågade in över den tysta staden lämnades krutröken som ett täcke över marken. Den alltjämt stigande solen brinner hål i dimman som förgäves kämpar för sin rätt till livet. Omgärdande samhället, häver sig murens tornliknande gestalt lik en vaktpost sätt från myran; Klätterväxter kläder krönen och suddar varsamt ut nyansen mellan himmel och jord. Doften av nysprungen död hänger tjock mellan avsatserna, där jag vandrar ensam letande efter min son...
Sedan vindens spel rev mig lös från sömnen som döljt mig från nattens skri, har revan i mitt hjärta klöst ett hål i min själ där olusten sipprat in som ett gift och spolierat min pärla som jag bevarat så väl. Utan svärdet begav jag mig således ut i det okända i en blind jakt efter mitt eget arv; känslan som gled ner från träden tar min anda och inskränker mina steg till en obefintlig, snäv rörelse jag inte alls igenkänner från de invanda mönstren. Korpens skugga skärer över mitt kind och i reflex greppar jag efter mitt förlorade vapen...
Stående i knädjup ljung tappar jag fästet min far skänkt mig som barn och här lyfter sorgen fram mina tårar som en gåva till livet.
Oförmögen att handskas med nuet, knyts nävarna till ilskna klot och rädslan hälsar mig med lånad värme; signalen ljuder genom vertikala paralleller, mina alternativa möten äger rum.
Valet består bortom mina gränsvärden för längtan, hopp och den åtrå som hyses för livet. Där skammen bryter tystnader knäcker jag själv mina farhågor, lyfter mina fötter under tvång och stålsätter mig mot den blänkande smärtan...
Tiden passerar hårt utmed våra slagfält och ingen vill eller kan ens minnas den tappraste av de fallna. Här strövar jag nu, en far på sökanden efter sin förlorade son i en vildmark utav pest och död."
Sedan vindens spel rev mig lös från sömnen som döljt mig från nattens skri, har revan i mitt hjärta klöst ett hål i min själ där olusten sipprat in som ett gift och spolierat min pärla som jag bevarat så väl. Utan svärdet begav jag mig således ut i det okända i en blind jakt efter mitt eget arv; känslan som gled ner från träden tar min anda och inskränker mina steg till en obefintlig, snäv rörelse jag inte alls igenkänner från de invanda mönstren. Korpens skugga skärer över mitt kind och i reflex greppar jag efter mitt förlorade vapen...
Stående i knädjup ljung tappar jag fästet min far skänkt mig som barn och här lyfter sorgen fram mina tårar som en gåva till livet.
Oförmögen att handskas med nuet, knyts nävarna till ilskna klot och rädslan hälsar mig med lånad värme; signalen ljuder genom vertikala paralleller, mina alternativa möten äger rum.
Valet består bortom mina gränsvärden för längtan, hopp och den åtrå som hyses för livet. Där skammen bryter tystnader knäcker jag själv mina farhågor, lyfter mina fötter under tvång och stålsätter mig mot den blänkande smärtan...
Tiden passerar hårt utmed våra slagfält och ingen vill eller kan ens minnas den tappraste av de fallna. Här strövar jag nu, en far på sökanden efter sin förlorade son i en vildmark utav pest och död."
Det går att titta tillbaka på ett liv i missbruk på ett otal olika sätt. Det ryms mycket inom ramen för en spiralande väg ner i ett fördärv där man säkerligen träffat på flera varianter av öden, därigenom sitt eget skiftande sådant. Dock hänger livhanken kvar då orden sätts i spel. Inte kan det väl bara vara av ondo, alla åren som gick?
Det man dock ser som allra tydligast är nog de, dessa "år av ondo", mitt eget personliga förfall, misär och som för alltid framstår som "förlorade år och tid".
Ett är säkert, att oansätt hur mycket de goda minnena värmer och står sig i styrka i mitt hjärta, så väger de lätt mot det som alltid kommer framstå som störst: de förlorade åren...
Men nog finns det alltid nåt...
Kommentarer
Trackback
