I huvudet på KJELL

"Det fanns inget utrymme för vare sig Fadern, Sonen eller någon som helst Ande där han befann sig för närvarandet. Det var endast han själv som frambrungit situationens kärva verklighet och inga andliga medel hade haft någon inverkan. 
Han satt i mörkret och trampade nervöst med fötterna mot den kalla golvytan. Fötterna avtecknade små spår av snabbt dunstande imma för varje tramp han utförde. Med armbågerna vilandes på lårens ovansida, svor han krasst åt sig själv och märkte för första gången hur det välde sig i hans mage och hur hjälplöst det kändes att försöka motstå den annalkande stormen.
Ett mycket glest ljus skar in genom de räfflade persiennerna och skapade ett spöklikt sken, där den korsade hans tunna bröst och i vågor letade sig ner vid väggens nedre kant, innan den skenade ut över det svarta golvet. Det tjocka virket i den fastspikade träbritsen, åt sig genom hans magra skinkor och lät en tunn smärtilning löpa upp från sätet och upp genom svanskotan.
Men den saknade tyngd just nu, kunde han konstatera och skruvade inte ens på sig. Från rören som låg gömda i väggarna någonstans rann det vatten och fyllde för ett ögonblick cellen med liv, ett liv han i sin fåfänga trodde han kämpat sig bort i från...
"Tydligen inte!" sade han högt ut i sin ensamhet och knöt samtidigt sina smutsiga nävar och slog den venstra hört i den förstörda bordskivan, som faktiskt matchade den övriga interiören på ett nästan makabert sätt.
Dåliga inskriptioner från forna "hyresgäster", satt tätt som ett duggregn över den spruckna ytan på bordet, snart dok väl hans egen kontribution upp på något hörn,skulle han tro...

Det värsta var inte att han satt här han satt, det var aldrig så. Det var den grymma saknaden som drog i honom som tärde och slet upp hans kraft och vilja. Hoppet kunde han leva utan, så pass kände han sig själv efter alla basketagen kring stadens outröttliga väsen. Lärdomarna hade varit generösa mot vänskap till natten makter, och givit honom gåvan och insikten om att hoppet inte fanns för såna som han.
Det hade med tiden gått så långt att själva betydelsen av ordet i sig försvunnit ur hans tänkesätt. Dag för dag, var hans motto eller mantra, och det fanns inte mycket till hopp att lägga i de små pärlorna ur hans liv och leverne. Nej för fan, hopp var inget för honom. Det ända han hoppades på var en schysst domare i rättegången som av allt att döma stod för dörren någon gång lite längre fram. 
Men som sagt, saknaden skar ganska djupt i honom. Speciellt nu, när han träffat en ny människa som lärt honom dessa nya och, faktiskt när han tänkte efter, underbara saker om livet.
Orden hon gett honom i present (det kändes så eftersom hans egna reaktion tagit sig an sådana uttryck att han inte kände igen sig själv!), fick hjärtat att hoppa över ett och etthalvt slag och klumpen som värmde och pulserade i halsen smakade till en början lite bittert och surt, men han förvånades av glädjen han satt kvar med sen. Hur denna enkla lilla människa kunde ha en så stor inverkan på honom, fyllde hans hjärna med förbryllnad och det fanns episoder då han tillochmed kände yrsel. Och hela tiden, den senaste hur som helst, dessa tankar kring denna främmande människa, som snublat in genom hans stålförsedda dörrhölje till känsloliv - och faktiskt fått fäste.
Hans nyfikenhet antog en ny dimensjon och skapade ett rum han inte varit beredd på. Slarvigt tog han till flykten i den ömmande timmen och satt numera fast i sitt envisa mörker med den gamla sura, stärka smaken av den bittersta saknad. Den skar genom honom och han kände att han gav vika för dets tyngd som stearinet under lågan...

Han förflyttade sina händer från låren och satte sig på dem istället, ruskade sitt huvud och lät en långdragen och segvis utandning pressa fram i den lilla kalla cellen. Han såg för sitt inre öga hur hjärtat blödde sorg inne i hans bröstkorg och fyllde lungorna med koagulerad blodvite. Känslan av en varm drunknings död i glömskande tång, steg högt i hans sinnen och för första gången, så långt han kunde minnas, torkade han bort den oövervinnliga tåren. Han förstod ingenting längre, och ännu mindre sig själv där han satt för sig själv och faktiskt saknade...hoppet!"

Hur har inte tankarna florerat genom åren, de trånga åren då allting stod på tok och på huvudet? Hur har man inte suttit i förtvivlan med frågor hängande över en i frustrerade realitet långt bortom sina egna kapaciteter, så nära att drunkna i livets jävulskap och mörker?
I mängder av år i följd har jag levat i uppgivenhet, utan vilja att ens velat göra mig den tjänsten att hjälpa mig själv till ett bättre liv. Förrän denna nya, helt plötsligt uppdykande människan träder in i ens liv, ens fördärvade liv som man lärt sig själv att  det är.
Plötsligt, helt plötsligt förändras färgen, ljuset i vardagen och utan att äga förmågan att hejda sig, förändras man själv och man dras med likt åns flöde.
Helt annorlunda lyfter man blicken ett antal år senare och känner knappt igen sig själv och kan till och med ha svårt att rekognosera de minnen man bär på från "krigens dagar", för så alldeles, alldeles länge sen...
Livet är underbart, livet är fantastiskt!