Pandemonium (2)
Han kunde inte rå för händelserna den sommaren då Josefine flöt bort i det skummande havet, precis framför sina ögon. Hennes skrik ekar i honom till den dag i dag och gör honom fortfarande sömnlös vissa nätter.
"Kan du ge mig lådan med kläderna,pappa,jag fryser så?" Orden är målade i röda stora bokstäver i alla hans sinnen. Han hör dem,smakar dem, känner dem, luktar av dem och framförallt så ser han dem där de hänger över honom och tynger ner honom. Sitt eget Atlas på hans värkande skuldror och bitterheten som aldrig tycktes ge efter, för ens en enaste dag.
Strimmorna med det första tecknet på en ny dag började skjuta sina pilar med orange-rosa ljus över den allt tunnare himlen och han torkade bort en svidande tår från sitt verkande öga, där han genupplevde den bittra händelsen. För vilken gång i ordningen hade han ingen aning om. Han hade trampat på makrillerna och glidit snett framåt bakåt, på något konstigt sätt, osäker egentligen på alla fakta och ramlat och slagit i bakhuvudet i relingens kant och i samma väva nästan fått båten att kantra.
Han log trots sina tårar nu under denna morgonen som såg ut att delge honom misstankar om ett brinnande crescendo himmelska färgspel. Solskivan hade hunnit till hälften upp över de daggtunga hustaken och formligen exploderade utöver staden och skänkte det kalla livet sin värme.
Kall och drypande svettig slår han upp sina vilda ögon, mera ofta än i bland och även om han inte vet det helt säkert eftersom sömnens dis gjort honom omtöcknad, så vet han att det varje gång är hennes rop - efter honom - som slitit upp honom från sömnens rike.
Drömmarna var så verkliga och till på köpet, så fruktansvärt nära sanningen som det faktiskt var den där dagen mellan kobbarna och skären.
Drömmarna var så verkliga och till på köpet, så fruktansvärt nära sanningen som det faktiskt var den där dagen mellan kobbarna och skären.
Förutom den lilla detaljen att han inte låg avsvimmad i botten på båten, utan att han befann sig vid relingen där han lät skrattet runga över vattnet medans han såg sin dotter uppslukas av det forsande och brusande havet, så stämde alltid drömmen mitt i prick.
De exakt samma måsarna som skrek de riktiga skriken vid rätt tid och tillfälle; ekan som precis innan gled förbi och där han hade vinkat till den äldre gubben och glatt ropat "O`hoy", fanns där, och likaså solen som hunnit börja sin dalgång mot väster och fått skuggorna att dra sig en aningen längre.
Den enkla och helt avgörande frågan hade suttit inspikat i hans medvetna nu i femton långa år, fyra månader och nitton dagar och nu, när han glöttar ut mellan pilträdets hängande grönska och ser det allra första skimmret av den nyaste dagen i sitt liv, tickar taxametern strax över på den tjugonde dagen.
"Kan du ge mig lådan med kläderna,pappa,jag fryser så?" Orden är målade i röda stora bokstäver i alla hans sinnen. Han hör dem,smakar dem, känner dem, luktar av dem och framförallt så ser han dem där de hänger över honom och tynger ner honom. Sitt eget Atlas på hans värkande skuldror och bitterheten som aldrig tycktes ge efter, för ens en enaste dag.
De hade fiskat tillsammans för första gången på mycket länge. Josefin var inne på sitt allra första sommarlov och hade stolt sätt fram emot sitt avbräck från skolan. Hennes allra första i en lång rad.
Stora syster såg hon upp till med stora ögon där hon gick tillsammans med de "stora" eleverna på högstadiet. Josefin bara längtade efter att ta upp jakten på henne genom skolgångens årliga gung. Hon hade börjat nu, sade hon präktigt vid ett tillfälle kring middagsbordet där de alltid hade suttit ihop som enhetlig familj, om inte du passar dig så kommer jag snart i fatt!
Åh, vad de hade skrattat över uttalandet. Hur ont det skulle brinna i honom idag. I efterhand kunde han inte drömt om, inte ens på psyket de nästkommande svåra åren.
De fick många fisk tillsammans denna sköna dag. De hade legat strax utskärs och ryckt makriller på reglarna. Eftersom de inte hade haft vett nog att ta med sig en hink eller en låda, ja inte ens en påse, så blev de tvungna att lämna de sprattlande, tiger-räfflade fiskarna på golvet i båten. Elva stycken låg där tillsammans som i en liten kulinarisk massgrav. Blod och slem gjorde att de flöt än hit och än dit i vågornas loja gång.
De fick många fisk tillsammans denna sköna dag. De hade legat strax utskärs och ryckt makriller på reglarna. Eftersom de inte hade haft vett nog att ta med sig en hink eller en låda, ja inte ens en påse, så blev de tvungna att lämna de sprattlande, tiger-räfflade fiskarna på golvet i båten. Elva stycken låg där tillsammans som i en liten kulinarisk massgrav. Blod och slem gjorde att de flöt än hit och än dit i vågornas loja gång.
Josefin låg på mage längst fram i fören när hon började frysa och ville ha sin låda med kläder. Eftersom hon hade armarna fulla med att hantera sitt fiskande undrade hon om inte farsan kunde göra henne den tjänsten och ge henne den...
Strimmorna med det första tecknet på en ny dag började skjuta sina pilar med orange-rosa ljus över den allt tunnare himlen och han torkade bort en svidande tår från sitt verkande öga, där han genupplevde den bittra händelsen. För vilken gång i ordningen hade han ingen aning om. Han hade trampat på makrillerna och glidit snett framåt bakåt, på något konstigt sätt, osäker egentligen på alla fakta och ramlat och slagit i bakhuvudet i relingens kant och i samma väva nästan fått båten att kantra.
I den rörelsen hade Josefin, som låg i fören, inte haft en chans att hålla sig kvar i båten.
Hans dimmiga och omtöcknade ögon hade sätt vad som hände men inte kunnat agera i handling. Havet hade antagit en ton av slow motion och ropen (som kom från Josefin) lät som ett åskväder med nerskruvat volym.
Han hade rest sig till hälften upp och stod där lutat mot relingen och någonstans i minnet sätt sin lilla tjej glida bort från honom. Det var i detta moment drömmarna spelade honom ett spratt genom att införliva honom med skuldkänslorna som döljer sig i ett leende...
Han log trots sina tårar nu under denna morgonen som såg ut att delge honom misstankar om ett brinnande crescendo himmelska färgspel. Solskivan hade hunnit till hälften upp över de daggtunga hustaken och formligen exploderade utöver staden och skänkte det kalla livet sin värme.
Han torkade sina ögon och rätade på sig en aning, tog ett djupt andetag och andades sedan ut. Det värkte strängt i hans bröstkorg som det alltid gjorde när han befanns sig i i sitt minnets Pandemonium, men det var hans hemstad, hans familj, liv och numera leverne.
Ingen kunde stjäla hans klenoder för allt guld i världen.
Kommentarer
Trackback
