I huvudet på KJELL

Även om han såg förhållandevis proper och städad ut, så gav han efter för intrycket rent ljudligt och bildligt. De hårda lackskorna slog enträget och lite vårdslöst mot linoleumsgolvets hala yta och varje steg tog så mycket mera plats än vad ett par 43:or normalt sätt skulle göra. De pressade byxorna satt stramt åt i midjan och skjortlinningen var på ingalunda sätt ovårdad runt midjebältet. Det ända i hans utstyrsel i klädväg som kunde rubba föreställningen av en anständig och nykter människa, var jackärmarna som sjabbigt hade kavlats upp över armbågarna. Det var gången, sättet han rörde sig på som gav i väg hans tillstånd och ju närmare han kom en ögonkontakt, ju mer flöt blicken i väg åt andra sidan de mötande ögonen. 
Han var medveten om sin pekuliära gångstil och med överdriven noggrannhet försökte han sträva fram ett gott intryck, till ingen nytta. Ju mer han försökte koncentrera sig ju mera välade hans person åt fel håll och till sist sparkade han i ena benet på en fåtölj som stod längs med den ena väggens långsida, en dryg halvmeter från dryckesautomaten.

Fåtöljen for iväg och rammade automaten så att glasdörren gick upp på vid gavel och vit kall imma flöt ner från de olika hyllorna och uppslukades vid golvytan. Dörren slog sen igen av sig själv med ett mjukt vaccum ljud som lät som klister.

När han staplade fram till den avlånga expeditionsdisken förde han instinktivt upp sin hand mot sin innerficka och greppade om föremålet den dolde, kom underfund med att den fanns kvar och höjde nöjt sin blick mot den enslige receptionisten där bakom som med granskande ögon betraktade denna ostadiga figurs mönster. 
"Jag har precis förlorat min fru, mitt jobb och min endaste dotter och... behöver ett...rum för... natten..." sluddrade han fram och lade en ridå av alkoholångor i luften.

Svullnaderna kring hans ögon efter den senaste månadens hårda sorgarbete, hade inte hunnit lägga sig från dag till dag och numera så hade uppsvälldheten spridit sig till områdena kring kinderna och neröver mot hans läppar.

Huden var rödsprängt och porig och rakningen var inte alls av någon rutinmässig karaktär. Dold bakom alla lagren av dagens, gårdagens och resten av veckans fyllor gömde sig en tendens till en gammal antiperspirant.

Han lade sina handflator på disken och stödde sig tungt på axlarna och hans huvud sjönk ner mellan skuldrorna. Våta ögon som inte längre kastade från sig något sken, tittade ohyggligt trött upp från sina grottor. Det gick knappt att urskillja färgen på pupillerna som fanns någonstans där inne. Hans andedräkt var fruktansvärd och rullade tjock ner från hans mun och fick receptionisten att ta ett väjande steg bakåt av ren överrumpling.

Smutsiga och illa rengjorda fingrar gav vittnesmål om en karl med otur i sin manual och en svårdold rap släpptes ut mellan hans torra och såriga läppar. Det var en skugga av en människa som stod där, minns receptionisten i efterhand. En man vars liv suddats ut och där döden tagit sin boning i hans och sargat upp hans yttre. 
Vandrarhemmet var fullbelagd denna kväll, men receptionisten var en man med hjärta och lät honom sova av sig inne i sitt eget personalrum. Han kände till historien om den förolyckade flickan och hans familj; det var en liten stad och sådana hemligheter gick inte skymma undan, inte på någe sätt och vis.

Medlidandet strömmade fritt genom mannens hjärta och kropp och gjorde ont i honom där han stod i dörröppningen och lät blicken vandra över den snarkande mannen som likt en skugga sov i hans arma soffmöbel. Alldeles snart var det stängningsdags på anläggningen och han kastade en sista blick omkring sig för att se till så att den sovande gästen hade allt han skulle kunde behöva för den förestående natten. Tillfreds med vad han såg lämnade han ett sista tunga suck i rummet innan han försiktigt stängde dörren. Själv skulle han ta den sista sängen i rum 14, det var med all sannolikhet bättre för alla inblandade parter, inte minst de andra övernattningsgästerna.

Morgonen efter vaknade receptionisten till en vacker högsommarmorgon med friskt, skarpt ljus som dånade in genom de gardinförsädda fönstren. Eftersom de också stod på en försiktig glänt, strilade fågelsångar in genom glipan. Det var sannolikt det som väckte honom för väckarklockan hade ännu inte börjat ljuda.

När han lät sina bara fötter nå det kala golvet skickades en rysning genom hans ryggrad som fick honom att försiktigt dra på sina smilband. Han älskade en vacker morgon. Dess närvaro ingav en särskild plats i hans själ och betraktade den på ett nästan kärleksfullt maner. I hemligheternas värld såg han på den som sin älskarinna i all sin prakt och glöd. 
Receptionisten  strosade ut till korridoren yrvaken efter att ha sovit gott under natten, begav sig bortåt personalrummet då han bestacks av en orolig mans iver. Tystnaden som annars var naturlig på den här sidan av dygnet, kändes plötsligt tjock och smetig och jagade bort det vackra i morgonen.

Ljuset, som för två steg sedan fått världen att brinna i jordens färger och melodier, tappade sin naturliga charm och ett falskspels flinande röjde sin fula nuna i honom. Yrvakenheten sögs bort som i ett nafs och nu stegade han raskt fram till personalrumsdörren som nu tornade sig oroväckande stor och monstruös framför honom. Ett tag tyckte han att ju närmare han kom dörren, ju längre bort kom han... 
En rädsla spred sig genom hans hand när han grep om dörrvredet. Gångjärnen lät som en gigantiskt falskt kör när den gled upp av hans hand.

Ögonen behövde tid för att vänja sig vid dunklet därinne och där det skulle lukta bakfylla och dålig andedräkt, doftade det utvädrat och friskt som en sommaräng...

Det krossade fönstret kom som något av en överraskning för honom. Stora skärvor hängde löst på ömse sidor och med feta rännilar av mörkt blod som runnit ner och över brädet, inte ända ner på golvet men tre droppar hade satt sitt fäste på den gula tapeten, koagulerat sedan en tid tillbaka.

Han gick utan att tänka fram till fönstret och förväntade sig att få se det värsta liggandes där utanför, blek och stel, men såg inget. Rosbuskarna under fönstret var hela så när som på en stjälk som var avbruten mitt på och med bladen liggande strödd fritt omkring.

Som vittnen.

Annars var det en av de finaste sommarmorgnarna det här året...