I huvudet på KJELL

Intressant kan det vara att anta en mer passiv hållning till alla dessa krafter som mäts mot varandra dagligen, och studera hur människor blir efter längre tider bland sina likar i ett mycket trängt utrymme och med fruktansvärt kvästade möjligheter till hands.

Lika obegripligt som det kan te sig idag att man överhuvudtaget engagerade sig med dessa typer och miljön, lika svårt var det då att ta avstånd från det - när man väl satt där man satt.

Ingenting konstigt med det, egentligen då man på dess basis inte alls äger möjligheten att kunna diktera några som helst villkor. I stort sätt handlade det om att "go with the flow". Så mycket lättare så. Fast konsekvenserna kunde vara lika svårstyrda även de, och de kom, var så säker... de kom.

Det är nog lite som att befinna sig ombord på ett skepp under en rådande storm. Hur man än vrider och vänder på sig, åt vilken byssa man än beger sig till eller rättare sagt; varthän man ställer sig på båten, så rörs man oansätt runt av vindarna som leker med en.

Liknelsen är inte så "off target" om man står där med någon sorts inspiration om att ta steget ur sitt missbruk när hela ens umgänge hanterar, använder och distribuerar drogerna precis framför ögonen på en. Det kräver sina insatser för att göra sig fri alla dessa "tvången" man nästlas in i dagligen.

För man brottas hårt med uttråkighet, "boredom" och allmän utleda till dygnets alla tider och stunder. Som i ett vakuum svävar man runt i ett nästan tidlöst tillstånd långt bakom yttre influenser. Man lever i ett samhälle inuti samhället och man påminns om det i stort sätt varje gång man får en undran i huvudet.

Man måste ansöka om precis allting man skulle vilja ha som sedan (om beslut bifalls) måste kvitteras ut efter inlämnad anhållan. Man "duschas" i känslan av omyndigförklaring från den punkt då polisen fått dig fast.

Men så är det! Om du låter dig torska ger du upp din rätt till frihet - där och då. Det finns inget att orda om, varken mer eller mindre!

Sen ligger man där i arresten på sitt alldeles eget pappersunderlag över galljon-madrassen och det tunna svettiga pappers överkastet och är bara så jävla less på en själv. De samma gamla löftena dyker återigen upp i huvudet om hur man skall ta till bot och bättring av sitt "gamla liv", ekandes inne i sin egen skalle hamrar orden: "NU SKA JAG LÄGGA AV MED DET HÄR!" och kommer så småningom till anstalten där många av ens polare befinner sig och redan djupt insyltat i det pågående spelet.

Lycklig över att äntligen komma från häktet kliver man in överförtjust och deltar omedelbart i allt som flyter runt i kring - och vips är man där igen...

Borta är all den överhängande ångern som stoltserade i skallen under tiden kring arresten. Borta är den gnutta motivation som yttrade sig dagarna i ensamhet i häktes-cellen och lika borta som dagern är utsikterna för att genomlida den utsatta tiden till någonting positivt, gott och långsiktigt för ens eget dalande leverne. Den primitiva driften segrar igen och igen och igen...