I huvudet på KJELL

Tacksamhet är för mig stillhet. Ett tyst, stillsamt vetande om min egen kapacitet utan att behöva basunera ut den eller det för den allomrusande världen.
Ingen behöver jag visa för hur min väg varit eller i vilket syfte jag anspelar min tacksamhet över. Allt är inte lycka och glädje på den här sidan av mitt leverne, långt ifrån.
Det som kanske tycks borde spegla min tacksamhet för världen delar jag inte med "den allmäna meningen" kring det. Tonen kan ofta - och säkert - uppfattas som lite åt det arroganta hållet, en missuppfattning som får stå för alla andra, de det gäller.
Som jag ser det, så kommer tacksamhetskänslorna senare. Allt har sin tid och sin plats.
Det är i min tro att man inte lämnar ett åratals långt missbruk genom tacksamheter. Sådant kommer senare!
Processen är alldeles för sten-hård för att i ödmjukhetens namn låta sig hänföras av tacksamheter under färdens gång. Ungefär som att försöka bryta sin destruktivt kontrollerande livsstil med silkeshandskar, ätandes en saftig räksmörgås. Eller sota skorstenen med vit siden skjorta. Det ligger inte till så - i min värld!

Det måste till uppoffringar och hårda basketag av oanade dimensioner, blod, svett och tårar...
Jag tycker inte det skall så värst mycket hjärnkapacitet till för att kasta ett förstående och förståndigt ljus på det enkla fakta att man nog levt ett förödande liv  som fört en fram till botten. Att därifrån inse att jag måste förändra den personen jag varit/är för att åstadkomma någonting nytt i mitt liv, tycker jag är som den mest självskrivna lag av dem alla.
Det finns inte i min värld att jag skulle kunde fortsätta att vara den jag varit i alla år, när den jag varit inte gjort annat än att förgöra mig!
På många sätt måste jag således "ta död på" den gamla mig - och i det avseendet krävs det hårda tag där det inte finns utrymme för (FÖR STUNDEN!) tacksamheter eller krav på respekt och /eller att ha rätten likt alla andra människor på min sida.
Det enaste jag kräver (och krävde!) i den nyss beskrivna stunden var av mig själv att bita i hop och klara mig genom det jag höll på med!

Det VAR jobbigt. Det VAR krävande. Och om jag mellan varven satte mig ner och funderade lite längre, så visst kunde det kännas lite nedvärderande att som vuxen man befinna mig där jag gjorde. Men jag har mig själv att tacka och därför mig själv att hjälpa ut igen!
Som sagt, tacksam är jag nu i dag och ödmjuk och allt som finns i dess farvatten (tycker väl också att det är ett relativt självklart företeende och väldigt uttjatat sådasnt!). Men jag basunerar inte ut det till hela nationen eftersom de inte behöver eller vill lyssna till det. Utan jag vet i dag vad som krävs och vilka verktyg som måste till för att bygga upp igen min egen fallna ram...
Det jag referar till är alla dem som står där jag stod som mest vilsen i mina beslut utan att kunde anamma de verktyg, metoder som var av traditionell grund och som låg framför mig. Det fungerar alldeles utmärkt att välja sin egen väg och fortsätta färden mot det samma mål som "alla andra".
Jag valde att lämna alla mina bekanta och nollställa mig själv på en helt ny mark, liksom i ett helt nytt land. Jag valde att anpassa mig efter min nya omgivning och ta stegen därifrån allteftersom behoven trängde sig fram. Jag valde att lägga bort mitt "gamla tänkande" eftersom det ändå bara gett mig skit och ingenting, i alla fall.
Jag valde att vända mitt spruckna gamla mynt och jag valde att skratta där jag vanligtvis inte gjorde det. Och jag valde rätt!
:-)