Tillsammans med havet.
"Oron sänkte sina spetsiga, gråtonade tänder i mig och slet loss mig från mina drömmars landskap. Klarvaken tiden till trots, konstaterade jag att mitt lakan låg virat runt mina ben som blött papper och jag insåg också att täcket låg i en hög vid den bortre gaveln på sängen. På tvn rullade logotypen till dvdn fram och tillbaka, upp och ner i ett trösteslöst försök att ta sig ur bildramen. Lampan över diskhon sken för tomma läktare.
Mina ögon fastnade vid det färglösa taket och gled igenom och ut i natten där ovan. Det slog mig att jag hade svettat en hel del, så jag begav mig in i duschen för att upprätta en värmande grund att kunda stå på.
Huset låg djupt begraven i tystnad.
Trots den spökfulla timme kände jag behov av att bege mig ut i natten, bara gå mot okända mål, en sorts terapi för mitt brutna lugn.
En snabb blick ut genom vardagsrumsfönstret förklarade för mig att jag nog behövde den tjocka varianten av ytterkläder. Även mössan föll i god jord upptäckte jag när jag tog klivet ut och kände den tunga, kyliga nattfukten slå i mot mitt bleka ansikte.
Andedräkten fattade rytmen med mitt brösts sänkanden och hävanden, och bildade parskap med den dimmiga luften. Gruset knastrade under mina kängor och avslöjade min närvaro för alla osynliga krafter. Månen kikade ner på mig med stort vackert öga innan den gömde sig hastigt bakom ett molnstråk som gled in framför honom, helt utan respekt.
Mina tankar ledde mig oanmält neråt gatan dit jag visste det stora havet låg, och med tanke på väderleken var nog rörelserna där nere relativt lugna för tillfället.
Jag smakade girigt på det sista ordet som drog i mina lyror..."lugn". Detta tillstånd av ett harmoniskt flöde saknade jag fullt och helt för tillfället, men fann precis att just tanken på denna brist fyllde mig med ett visst mått av just lugn.
Med kragen uppdragen mot öronen och med mössan över dem, kände jag med ett att smilbanden drog sig lite längre uppåt och utåt.
Det kändes friskt att vara ensam med mig själv så här mitt i natten utan andra än mig själv och mitt eget att tänka på; skönt att stilla mina egna kvalor på mitt sätt; skönt också att vara medveten om den pågående effekten av uppvaknandet eftersom stegen succesivt tog mig mot mitt kärnmål.
Knutorna som befäst mitt bröst kunde jag nästan se släppa taget om mig, och utan större notis rätade jag ut min ryggrad en liten aning till.
Jag närmade mig havet med jämna steg och blev medveten om hur trycket ökade i samma ögonblick som det slog mig, hur ljudbilden förändrades markant. En häftg stomma av majestätiskt brusande fyllde ut konturerna kring min uppfattning, när vågsvallet slog med mjuka slag upp mot de härdade klipporna. Sjögräs och tång inbäddad skarpt salt, rev mina näsborrar och en öppnare bris vispade fram en blöta i mina ögon.
Jag kurade ihop mig lite extra i min stora jacka då det gick upp för mig att jag börjat frysa igen.
Den lilla stigen jag befunnit mig på tog så småningom slut och jag märkte hur vidden bredade ut sig och min eget vara krympte ihop till obefintlighet, då det svarta och inatten osynliga havet mötte mig. Som en frälsning sveptes min oro bort och i väg där jag i tysthet ropade min fars namn över den vagt böljande ytan och kände kraften slå tillbaka med våldsam insikt. Pyttesmå vita krusseduller gav vittnesmål om små brutna vågtoppar inuti den svarta nattens hav och fick intrycket att tillta än mer i sin styrka.
Jag stod så länge denna morgon. Ända tills sprickorna rev upp mörkret och skrev in sitt testamente över en ny gryning. Över himlen stod jag där och såg natten bedarra för att sedan flytta iväg till ett annat hörn av den jord jag så stolt befinner mig på.
Tillsammans med havet..."
Jag har nog nämnt det förut, havets egenskaper på mig och mitt själsliga lugn. Inte mycket kan ställa sig upp mot effekten en upprörd ocean har eller det majestätiska den blickstilla dito har.
Jag har vandrat i timmar kring dess kant och lyssnat på dess spel mot stränder, klippor, bryggor ja, allt vad som skvalpet kan tänkas slå i mot.
Mycket i mitt liv har jag svårt att befästa betydelser av med ord, men inget står sig mot havet... och mina minnen...
Mina ögon fastnade vid det färglösa taket och gled igenom och ut i natten där ovan. Det slog mig att jag hade svettat en hel del, så jag begav mig in i duschen för att upprätta en värmande grund att kunda stå på.
Huset låg djupt begraven i tystnad.
Trots den spökfulla timme kände jag behov av att bege mig ut i natten, bara gå mot okända mål, en sorts terapi för mitt brutna lugn.
En snabb blick ut genom vardagsrumsfönstret förklarade för mig att jag nog behövde den tjocka varianten av ytterkläder. Även mössan föll i god jord upptäckte jag när jag tog klivet ut och kände den tunga, kyliga nattfukten slå i mot mitt bleka ansikte.
Andedräkten fattade rytmen med mitt brösts sänkanden och hävanden, och bildade parskap med den dimmiga luften. Gruset knastrade under mina kängor och avslöjade min närvaro för alla osynliga krafter. Månen kikade ner på mig med stort vackert öga innan den gömde sig hastigt bakom ett molnstråk som gled in framför honom, helt utan respekt.
Mina tankar ledde mig oanmält neråt gatan dit jag visste det stora havet låg, och med tanke på väderleken var nog rörelserna där nere relativt lugna för tillfället.
Jag smakade girigt på det sista ordet som drog i mina lyror..."lugn". Detta tillstånd av ett harmoniskt flöde saknade jag fullt och helt för tillfället, men fann precis att just tanken på denna brist fyllde mig med ett visst mått av just lugn.
Med kragen uppdragen mot öronen och med mössan över dem, kände jag med ett att smilbanden drog sig lite längre uppåt och utåt.
Det kändes friskt att vara ensam med mig själv så här mitt i natten utan andra än mig själv och mitt eget att tänka på; skönt att stilla mina egna kvalor på mitt sätt; skönt också att vara medveten om den pågående effekten av uppvaknandet eftersom stegen succesivt tog mig mot mitt kärnmål.
Knutorna som befäst mitt bröst kunde jag nästan se släppa taget om mig, och utan större notis rätade jag ut min ryggrad en liten aning till.
Jag närmade mig havet med jämna steg och blev medveten om hur trycket ökade i samma ögonblick som det slog mig, hur ljudbilden förändrades markant. En häftg stomma av majestätiskt brusande fyllde ut konturerna kring min uppfattning, när vågsvallet slog med mjuka slag upp mot de härdade klipporna. Sjögräs och tång inbäddad skarpt salt, rev mina näsborrar och en öppnare bris vispade fram en blöta i mina ögon.
Jag kurade ihop mig lite extra i min stora jacka då det gick upp för mig att jag börjat frysa igen.
Den lilla stigen jag befunnit mig på tog så småningom slut och jag märkte hur vidden bredade ut sig och min eget vara krympte ihop till obefintlighet, då det svarta och inatten osynliga havet mötte mig. Som en frälsning sveptes min oro bort och i väg där jag i tysthet ropade min fars namn över den vagt böljande ytan och kände kraften slå tillbaka med våldsam insikt. Pyttesmå vita krusseduller gav vittnesmål om små brutna vågtoppar inuti den svarta nattens hav och fick intrycket att tillta än mer i sin styrka.
Jag stod så länge denna morgon. Ända tills sprickorna rev upp mörkret och skrev in sitt testamente över en ny gryning. Över himlen stod jag där och såg natten bedarra för att sedan flytta iväg till ett annat hörn av den jord jag så stolt befinner mig på.
Tillsammans med havet..."
Jag har nog nämnt det förut, havets egenskaper på mig och mitt själsliga lugn. Inte mycket kan ställa sig upp mot effekten en upprörd ocean har eller det majestätiska den blickstilla dito har.
Jag har vandrat i timmar kring dess kant och lyssnat på dess spel mot stränder, klippor, bryggor ja, allt vad som skvalpet kan tänkas slå i mot.
Mycket i mitt liv har jag svårt att befästa betydelser av med ord, men inget står sig mot havet... och mina minnen...
Kommentarer
Trackback
