I huvudet på KJELL

Genom att påvisa den styrka hon besatt i tidens stund och allvar, dämpades alla mina farhågor. Det var som om hon blåste ut min skräck likt stearinljusets låga.

Hennes inre frid delade hon med sig på ett sätt jag nästan måste beteckna som övernaturligt! Vi snackar kärlek på hög nivå. En nivå jag inte förstod förrän många år senare... (Kärlek, vilket dröm att lära känna...)

Det blev en varm sommar på många andra sätt än just vädret. Det har även utvecklat sig att bli den längsta sommaren i mitt liv, ty den fortgår än i dag som om den var den senaste. Ingenting har betytt mera eller betyder mera för mig än den sista veckan med min syster i livet. Allting annat måste komma i andra handen och gör så också, utan pardon.

Om någonting utmärkte sig kring mina "resor" så var det denna sommarens bilder. Det fanns inte så mycket att göra rent fysiskt för Hilde så som livet rätt ut hennes väg, utan de bestående intrycken hon skänkte sin omgivning vars efterskakningar fortfarande äger rum, var dess tyngds största börd.

Jag är heligt övertygad om att hon visste så mycket mera om detta än vad jag själv var karl för och att hon därför gav det återskenet som hon gjorde.

Vi levde som om vi aldrig gjort förut den där veckan. Allt var som bortblåst vad sjukdomsförlopp och "knappt med tid kvar" hette och för första gången sedan barnets år fylldes mitt ansikte med renaste leenden och min kropp med äkta skrattets vara.

Trots hennes "sinande ögonblick" lyfte hon på egen hand och helt utan begäran upp detta mötet som den gnista som antände en  (min) djungel och satte eld på hela min kommande och kända värld.

Hennes slitna och livströtta ögon mötte mina som i en gest av en utsträckt hand, då hon med säkerhet visste mer än vad jag själv gjorde om mitt förestående liv; hon hade ju levt just ett likartat och dragit det så mycket längre än dit jag kommit så här långt. Så nog visste hon vad som för mig stod att vänta...

Men hon sade inget då.

För lika lite som jag ville ha dessa minnena förstörda ville hon nog själv likaså. En blick, en stund kan betyda och innehålla mer än vad ett liv kan erbjuda...

Som att vara ingärdad av ett evigt mjukt gungande ljudspel återkommer jag alltid - eller rättare lämnar jag aldrig - till denna sommaren. Som jag nämnt så lever den än, fortgår ännu med sin knastrande prakt och jag lär mig STILL om livets finurliga skepnad.

Men när avskedets timme slog föll likväl över mig (och med största sannolikhet henne...) en gråhet som av verklighetens tvär-nit mot existensen... Smärtan gjorde sig åter påmind och bilderna likaså...