En ny era.
Det kändes som att stå kvar vid strandkanten och se hur skeppet sakta gled i väg ut mot den svagt böljande horisonten, när jag nu återuppväckte minnet av Hildes farväl.
Som insvept i ett fullständigt mörker med en icke verkande sol i den oändliga tomhetens mitt, kände jag mig allestädes närvarande i min allra minsta form av varande.
Medan min blick drömskt drog sig ut till den taggtrådförsädda muren som markerad min gränsvärld utanför fönstret, insåg jag för första gången skillnaden på "att fly" och "att dra mig in i mig själv." Det senare var det som hänt och det redan långt innan avskedets timme med min syster.
Ett tyst beslut slöt sig mellan oss. Vi sågs aldrig mer efter detta och min egen värld blev sig aldrig riktigt lik...
Jag förskjöt mina drömmar till framtiden - förmodligen till ett senare, kommande liv. De tårar jag borde ha sparat inom mig för denna stund hade torkat och gav enbart sitt uttryck i tidlös, krampaktig smärta i en boning stelnad i ett döende ögonblick. Om det någonsin var dags att höja ögonbrynen för min egen rädsla, så torde det vara nu...
Medan min blick drömskt drog sig ut till den taggtrådförsädda muren som markerad min gränsvärld utanför fönstret, insåg jag för första gången skillnaden på "att fly" och "att dra mig in i mig själv." Det senare var det som hänt och det redan långt innan avskedets timme med min syster.
Närmast liknande larven i sin kokong förblev jag immun mot intryckens strålande värld, den jag ägde min rätt till - men som jag för egen karaktär mig själv bedrog med...
Jag lärde mig genom att anta bildformen. För att förklara mina innersta översvämningar, öppnade jag "dammen" och lät vattnet flöda fritt över i mina invärtes domäner. Jag behövde göra så, jag behövde så desperat en förändring till någonting större än vad jag kunde skrapa fram kring mig själv, på eget bevåg, med mina egenhändigt snickrade känslor. (eller skuggorna av dessa)
Visst fanns känslorna där hela tiden, det var inte det, men uttrycks-formen, metodiken låg i gömundan långt från dit mina ögon kunde (ville?) nå, därför blev bilderna det kraftfulla verktyget för mig.
Jag började inse, medan tystnaden sänkte sig över faciliteterna kring de olika kåkarna, hur viktigt det var att "ta klivet ända in" i dessa tystnader, hur innehållsrika de faktiskt var - och i synnerhet för mig...
Att stega mellan dessa två verkligheter blev början på en spillrans ny era!
Kommentarer
Postat av: Anonym
ja dom e så sjukt söta :D
Trackback
