I huvudet på KJELL

Efter dryga år av "running away like crazy" hade jag hittat den melodi jag saknat. Plötsligt satt jag där och upplevde att vägen till min helhet låg framför mig med sina öppna vyer av landskap på landskap av min bortrövade tid, enbart i väntan på att jag skulle ta klivet ända in. Jag var där och då, halvvägs hemma...

Jag började skriva. Jag började skriva så pappren fladdrade till långt in i natten och ibland tills gryning sprätte mörkret.

Häpen över de enorma mängder material jag besatt, kände jag allteftersom igen mitt gamla jag mellan raderna som tillbakalades. Jag formligen såg för min inre syn hur vissa delar av mig själv smälte undan för undan. En fantastisk upplevelse att skåda...

De befriande elementen red som i en kadrilj vid min sida. Tillsynes planlöst drivande omkring med ord som vapen slogs jag med mina kvalor för allt vad jag var karl för, soldat för utan att ge vika för en endaste sekund. Varje andetag kändes som ett segertåg, en vilja växte fram och så sakteligen - mellan raderna - uppmanades jag till att ge livet en chans igen.

Det skrivna ordet har sedan denna tiden betytt liv eller död för mig - på det plan det gagnar mig... i djupet.