Hänga upp en tavla i tomma luften.
kvällarna var det som gällde. Dagarna fick bli som de skulle; allt i ett och samma tecken.
Det går inte att slingra sig kring den fysiska delen av ett fängelses innehåll av interner - inte ens i det svenska. Misären är lika slående på det mänskliga planet som överallt annars; vi befinner oss alla på våran personliga botten, hur man än måtte vrida och vända på bilden.
Många har svårt att inse det, andra har ohyggligt svårt att inse det. Men vi vet det alla och envar - någonstans inom oss!
Och där inne, där hjärtats slag har svårt att tränga genom, gror mörkret som inte vill oss annat än illa.
Faran är att man tillåter den - känslan - att slå igenom eftersom man tagit steget ner i sitt fördärv i "god tro!"
Man har redan förlorat. Det finns ingenting att vinna för den som inte finns!
Och sedan drivs man bakåt...
Man klamrar sig fast kring oegentligheter, kontakter skapas av kontraproduktiva kvaliteter och man sjunker än djupare. Man försöker skratta men finner ingen glädje att hålla smilet uppe med - man liknar en död, fast med färg böljande över kinderna. Som att hänga upp en tavla i tomma luften...
Dramaturgin låter sig inte ledas - den leder, den finner, den stjäl ens själ - och att bli borta är ett naturligt drag i dagen...
Nej, det blev som jag nämnt tidigare under flera turar, natten som fick släppa sitt ljus över mig. Krafterna fick omdirigeras, omfördelas och struktureras på mina hinsides villkor. Jag kunde inte längre veta av mig själv som "maskbärare", bärare av masken. Livet var för kort för att tillåta det. Att jag fick för mig en sådan tanke stod mig som besynnerligt och väckte en sorts klang i mig. Som om ett klockspel började ljuda, såg jag mig omkring och fick syn på någonting liggandes och blöda... Ingen annan än mig själv, min egen döende kropp som människa - en emotionell människa vars drag började blekna i takt med den avfärdande dagen...
Jag ville inte se det. Jag klarade inte behålla min blick i momenten som förelåg, förekom den tår jag aldrig trodde mig äga. Tiden stod still och hade gjort så också i vad som tycktes mig vara längre än mitt eget liv!
Förtvivlan var vad det var. Ren och skär förtvivlan...
Det går inte att slingra sig kring den fysiska delen av ett fängelses innehåll av interner - inte ens i det svenska. Misären är lika slående på det mänskliga planet som överallt annars; vi befinner oss alla på våran personliga botten, hur man än måtte vrida och vända på bilden.
Många har svårt att inse det, andra har ohyggligt svårt att inse det. Men vi vet det alla och envar - någonstans inom oss!
Och där inne, där hjärtats slag har svårt att tränga genom, gror mörkret som inte vill oss annat än illa.
Faran är att man tillåter den - känslan - att slå igenom eftersom man tagit steget ner i sitt fördärv i "god tro!"
Man har redan förlorat. Det finns ingenting att vinna för den som inte finns!
Och sedan drivs man bakåt...
Man klamrar sig fast kring oegentligheter, kontakter skapas av kontraproduktiva kvaliteter och man sjunker än djupare. Man försöker skratta men finner ingen glädje att hålla smilet uppe med - man liknar en död, fast med färg böljande över kinderna. Som att hänga upp en tavla i tomma luften...
Dramaturgin låter sig inte ledas - den leder, den finner, den stjäl ens själ - och att bli borta är ett naturligt drag i dagen...
Nej, det blev som jag nämnt tidigare under flera turar, natten som fick släppa sitt ljus över mig. Krafterna fick omdirigeras, omfördelas och struktureras på mina hinsides villkor. Jag kunde inte längre veta av mig själv som "maskbärare", bärare av masken. Livet var för kort för att tillåta det. Att jag fick för mig en sådan tanke stod mig som besynnerligt och väckte en sorts klang i mig. Som om ett klockspel började ljuda, såg jag mig omkring och fick syn på någonting liggandes och blöda... Ingen annan än mig själv, min egen döende kropp som människa - en emotionell människa vars drag började blekna i takt med den avfärdande dagen...
Jag ville inte se det. Jag klarade inte behålla min blick i momenten som förelåg, förekom den tår jag aldrig trodde mig äga. Tiden stod still och hade gjort så också i vad som tycktes mig vara längre än mitt eget liv!
Förtvivlan var vad det var. Ren och skär förtvivlan...
Kommentarer
Trackback
