I huvudet på KJELL

Jag låg på häktet i Österåker, sönder-biten av en polishund och tittade på tv med ett och ett halvt öga. Eftersom jordens väderstreck gör att nyåret slår varje timme någonstans i världen kunde jag följa alla storstädernas milleniumsfirande, allt eftersom timmarna tickade i väg, på den lilla fjortontums TV`n som var belägen högst uppe i ena hörnet av cellen.
Halvt sovandes och halvt vaken beskådade jag olika länders och världsdelars välkomna av det nya milleniumet på sina respektive vis och traditioner.
För mig spelade det ingen större roll vart jag befann mig för stunden, för jag hade i alla fall inte insupit någon "Milleniumskifte-känsla", så allt som fanns just där och då var i princip bara en helt vanlig kväll med lite "extra" på burken!
Det var här inne jag för första gången blev klar över hur minimerad medvetenheten är om livets högtidligheter inom "svängens ramar", hur små vi är om vi jämför de två världar, som sida vid sida ålar sig fram i det sammansvetsade livet vi alla delar. De tål inte att jämföras  - världarna. Krackelerandets faktum bryter sig fram omedelbart - precis som att inte alla fötter passar ett par skor...

...

Tur i oturen, kanske man kunde våga kalla det, eftersom jag nog befann mig ganska nära min högsta punkt av likgiltighet. (eller lägsta?)
Jag var uppgiven till den grad att jag inte såg längre än till stunden, där jag nu låg - jag såg det som vila att "fira millenium-skiftet" liggandes på rygg i en cell på 12 kvadratmeter... Väl, jag hade i alla fall TV`n... så jag var "lycklig..."

Hur bedrövligt min situation än var så var det frö sådd som småningom skulle växa till sig och bli den "stolta Eken" där min största kunskaper skulle springa ur. Jag upptäckte livets enkelhet i sin baraste form, långt bortom och utanför den gräns där tårar hägrade. Jag vägrade se sanningen - min sanning - genom våta hinnor av blöta ögon inbäddad i smärta. (fast den inbäddade smärtan kom jag aldrig undan)

Men hur livet förändras, hur vi alla och envar kan komma för oss att genomgå och ta till oss nya ansikten, har aldrig riktigt tappat greppet om mig. Och kanske inte minst sedan de sista fem sex årens ödesdigra förändringar i mitt liv.

För lika nedtryckt som min blick och min självkänsla var den där förbryllande "milleniumsnatten" på Österåker, precis lika stolt och slagkraftig känner jag mig i dag - alltså på den andra sidan vågskålen, så att säga.

Hur små är vi inte inför det enkla och magnifika livet vi lever i?

Jag bara undrar...