Jag har ofta funderat över det, varför det är lättare att skriva om hemskheter än om det goda, lite mer upplyftande i livet. Det har även funnits tider (som nu till exempel!) då jag medvetet, under början av någon sorts skriveri sökt mig åt det ljusare skiktet i mig själv för att söka nå fram till den sidan. Jag har inte lyckats något vidare tidigare, så vi får väl se nu...:-)
För trots mitt livs innehåll så finns det massvis med "happiness" också, missförstå mig ej. Men på ett eller annat konstigt vis så hamnar den delen ofta i skymundan. Rätt eller fel? Inte vet jag...
Det måhända ligga mer i orden från resbyrån "Ving resor" (eller är det Apollo?) och deras reklamsnutt som ger en grå hår på TV`n förtillfället. De säger där att " Det är inte dagarna som passerar som utgör livet, det är dagarna vi minns..." (eller något i den stilen)
Och jag måste säga att jag gillar de orden skarpt! Även fast jag för egen del tycks minnas de nedåtgående händelserna i mitt liv som tydligast - i alla fall om jag ser till det jag skriver om.
Men så är det naturligtvis inte. Inte alls. Det är nog bara behovet av att få skriva av sig inom de specifika själsliga omnejderna som tränger sig framför allt annat. Ganska naturligt, om jag får säga som jag tror och tycker.
...
Vi bär alla på våra mörka rum och skall jag i alla fall vara medveten om mina, så måste det finnas motsvarigheter att kunna referera till, som att urskilja kontraster från - svårare än så behöver det inte vara. Och hade mitt formats av solskenshistorier så hade nog skriverierna mer handlat om glädje och lycka, blommor, resor och säkert mycket annat göttigöttgött... (kanske "dagens outfit, osv osv ;-)
Men så blev inte min lott i det här livet - och jag trivs utmärkt med det.
För i efterhand (huruvida jag så här långt i livet kan tala om "i efterhand!") skulle jag inte ha velat ändra på en enda ting i mitt liv. Det finns ingen annan människa jag skulle vilja vara förutom mig själv.
...
Ett av målen vi har i livet menar jag är, att uppnå en viss nivå av respekt i allmänhet och självrespekt i synnerhet. Livet är en enda stor skolgång, en utbildning där vi bjuds på en resa av mycket stora mått. Faktiskt så stora att vi aldrig egentligen vill komma att begripa storleksordningen. Lite av det tror jag livet går ut på; att vi under vägens gång har till uppgift att växa oss hela, bli på något sätt fulländade och bli en större helhet.
Det är möjligt att jag söker en genväg genom en filosofi av sådan karaktär, men jag får inte för mig att tro så. För livet, som vi människor har förmågan att uppfatta det, tycks mig vara för enkelt. Det klingar enbart befängt i mina öron - och i mitt hjärta - att vi skulle ha klart för oss vilka syften vi har här på jorden. Galenskap, kort och gott!
...
Så om vi ser bort i från den andliga gemenskapen vi har allestädes runt om oss och delar upp våra ljus (liv) i små enheter, så har vi skaffat oss en individ, oberoende av den omgärdade mångfalden. Vi kan uppnå en blick inom oss själva, vi kan styra våra händelser i det pytte pytte lilla och forma en liten historia för oss själva.
Men att bryta oss loss från varandra är en lika stor omöjlighet som att leva för evigt på den här sidan skiljelinjen.
...
Så mina vänner och medmänniskor, mörkare än så här blir det inte en dag som denna...
:-)
