Jag både älskade och hatade att leva just då!
Ett försök till att hantera mina känslosvall under tidens gång gjordes utan större framgång. Jag förstod inte då hur känslorna skulle göra mig gott eller ont. Jag visste inte ens hur jag skulle känna, hur jag skulle märka om jag kände efter om jag var ledsen eller inte...
Visst var jag medveten om min sorgsenhet, den bedrövelse jag fått till skänks genom livet - så här långt, men den skilde sig inte alls nämnvärt från den jag alltid burit med mig - ända sedan mitt minne tog sina första staplande steg ut i en allt växande värld.
Men det var dock någonting nytt här, någonting oanat, speciellt. Jag befann mig i det "unga vuxen-stadiet" och det hela fick en klarare och mycket mera aktuell ton. Allt blev så mycket skarpare...
Här märkte jag för första gången hur livet gått vidare. Jag kunde inte längre "vila" bakom barndomens skyddande hölje där minnets dunkel lade sina osynliga armar kring mig som för att hålla borta sina skarpa eggar. För första gången kändes det som om jag inte kunde "lägga över" min förtvivlan på min ovetskap, min ungdom, min litenhet. Det var nu det gällde, det var mer än någonsin för sent att ta till vara på allt jag redan missat som barn. Det var ett helvete att försöka simma utan armar...
Under tiden jag strävade med min egen "nya uppfattning" om livet som jag kände det, fick jag tvinga mig själv att byta spår. Det handlade inte om mig just nu, utan om min syster som försvann ur dagen by the minute, så att säga.
Men jag kunde inte greppa vidden kring det. Jag befann mig själv på det djupaste av vatten, omtöcknad av mina vattenfyllda lungor i en värld där känslor dött för evigheter sedan. Enda in i denna dag reds mina sneda trampsteg ut inom mig i ett oöverträffligt försök att se skillnaden så som jag inte såg den under de kaosartade åren fram till min storasysters dödsdag. Ett andra kalla i livet, ser jag det som och även det ger mig stor tilltro med livet som en meningsfylld processverksamhet. Genom detta lever hon och kommer även så att göra så länge jag lever.
Om det existerar en skuld i mig, så är det den, till henne!
Men trots allt vilar skulden inte i ondo. Snarare tvärt om så vet jag, känner jag fortfarande den "tysta inre förståelse" vi osminkat delade. En vetskap vi inte kände till under tiden men som tillåtits växa sig allt starkare långt efter hennes död. Så stark var hon att hon fortfarande inte gett släpp på livet och någonstans ser jag det som lite av hennes signum; att vägra ge släpp!"
Här märkte jag för första gången hur livet gått vidare. Jag kunde inte längre "vila" bakom barndomens skyddande hölje där minnets dunkel lade sina osynliga armar kring mig som för att hålla borta sina skarpa eggar. För första gången kändes det som om jag inte kunde "lägga över" min förtvivlan på min ovetskap, min ungdom, min litenhet. Det var nu det gällde, det var mer än någonsin för sent att ta till vara på allt jag redan missat som barn. Det var ett helvete att försöka simma utan armar...
Under tiden jag strävade med min egen "nya uppfattning" om livet som jag kände det, fick jag tvinga mig själv att byta spår. Det handlade inte om mig just nu, utan om min syster som försvann ur dagen by the minute, så att säga.
Men jag kunde inte greppa vidden kring det. Jag befann mig själv på det djupaste av vatten, omtöcknad av mina vattenfyllda lungor i en värld där känslor dött för evigheter sedan. Enda in i denna dag reds mina sneda trampsteg ut inom mig i ett oöverträffligt försök att se skillnaden så som jag inte såg den under de kaosartade åren fram till min storasysters dödsdag. Ett andra kalla i livet, ser jag det som och även det ger mig stor tilltro med livet som en meningsfylld processverksamhet. Genom detta lever hon och kommer även så att göra så länge jag lever.
Om det existerar en skuld i mig, så är det den, till henne!
Men trots allt vilar skulden inte i ondo. Snarare tvärt om så vet jag, känner jag fortfarande den "tysta inre förståelse" vi osminkat delade. En vetskap vi inte kände till under tiden men som tillåtits växa sig allt starkare långt efter hennes död. Så stark var hon att hon fortfarande inte gett släpp på livet och någonstans ser jag det som lite av hennes signum; att vägra ge släpp!"
Hennes tre sista års briljans i livet lyfte mig (LYFTER MIG!).
Hennes ihärdiga och påstridiga framtoning genom våra timmar i telefonen fick mig att ge mig hän i kampen om mina egna rädslor. Till sist begav jag mig till Danmark för ett sista besök hos min döende syster. Jag har aldrig någonsin upplevd livet som så tudelat som det var då jag satte mig på tåget mot Köpenhamn...
Jag både älskade och hatade att leva just då...
Kommentarer
Trackback