Världen i livet.
Jag vet inte vad som är bäst eller sämst... att bli plötsligt överraskad med beskeden om när någon i ens närhet dött eller att processen blir av den längre sorten, som när sjukdom inträffar?
Förmodligen går det inte att jämföra men man vill nog gärna försöka, i alla fall. Gudarna skall veta att jag gjorde det, hur som haver!
Förmodligen går det inte att jämföra men man vill nog gärna försöka, i alla fall. Gudarna skall veta att jag gjorde det, hur som haver!
Jag genomfors av en mängd olika stadier där jag i de flesta av dem, fick utgå från mitt eget känslospekter. Även om det nätverket var ruckat i grunden så var det ändå en möjligt utgångspunkt. Någonstans var det en igenkännande plattform att befinna sig på, även om jag hade svårt att tolka mig själv rättvist (eller de det gällde förövrigt!) därifrån.
Där jag satt på tåget som långsamt började rulla från perrongen från Stockholm station, delade jag stol med den aldrig sinande svarta klumpen i magregionen. Jag hade haft den där i evigheter kändes det som och jag lyckades vänja mig vid den så gott det gick. Fast emellanåt fick den en genomslagskraft som kunde frambringa en svettig panna och få min andning att börja hacka!
Det kom svepande över mig (i mig) stunder då verkligheten gnistrade till som med en släggas kraft, då jag kom för nära vad som egentligen höll på att hända; jag skulle så nära min döende syster jag någonsin varit, både före och efter det "världsomskakande telefonsamtalet". Ibland, mer frekvent nu än någonsin, upplevde jag min rädsla kring nya "ontgörande" nivåer...
För verkligheten är en svår tolkning. Ett mastodontiskt monster - likt havet - som står redo att vilken sekund som helst kullkasta vad som än måtte stå i dess väg.
Ibland kunde jag känna hur jag förvirrad av dess storlek vis avis min egen ringa sådan, slängdes mellan livets gåtor som jag ingalunda förstod mig på. Jag såg mig själv klart och tydligt ena sekunden stå med höjd fana i vädermakternas spel över vidder, för att i nästa försvinna lamslagen ner i det djupaste mörker i döende flammor invirad i bottenlös sorg över den förlorade kampen.
Jag såg det från mitt håll och försökte sätta det i relation till Hildes ofrånkomliga punkt, försökte begripa det jag inte kunde förstå...
Jag såg det från mitt håll och försökte sätta det i relation till Hildes ofrånkomliga punkt, försökte begripa det jag inte kunde förstå...
Inte förrän långt efter det att blommor börjat växa på hennes finaste plats, skulle jag börja se det jag sökte då...
Det var - har jag också sätt långt senare - under resan till grannlandet jag upptäckte hur jag slöt vänskap och försåelse kring sorgen. Det började dämra en nyans i mitt medvetande om hur sorgen var ett av de mest ultimata och samtidigt egocentriska känslor vi kan besitta.
För inom sanningen, så är det inte det faktum att vi tycker synd om den som dör i från oss som frambringar tårar och smärta i våra kroppar och sinnen.
Nej, och övertygelsen slog hårt ner i mig, det är "the other way around", det är vi som blir lämnade kvar här -när vi förstår det - som gör så oändligt ont i oss.
Svårigheterna är tunga att ta till sig vad gällde att inse detta, det kom för mig (och kommer fortfarande för mig emellannåt) då jag försökte sätta mig in i hur Hilde något så när kunde tänkas se på livet i de stunder hon genomgick just nu.
Jag skönjde inom sekundsnabba blixtar av medvetenhet hur hon förmodligen trätt in i en helt annan dimension av förstånd kring livet än jag hade - och detta tror jag mycket på, än i dag, ty det har blivit (just tack vare Hilde) ett sätt för mig att bygga upp min syn på världen i livet!
Men något mer än människa är och blir jag aldrig, och tankarna stormade, strömmade och härjade fritt och våldsamt i mig medan jag blickade blint på det framfusande landskapet som passerade utanför fönstret till det tåg som förde mig allt närmare den förmodade största upplevelsen i mitt liv...
Det var - har jag också sätt långt senare - under resan till grannlandet jag upptäckte hur jag slöt vänskap och försåelse kring sorgen. Det började dämra en nyans i mitt medvetande om hur sorgen var ett av de mest ultimata och samtidigt egocentriska känslor vi kan besitta.
För inom sanningen, så är det inte det faktum att vi tycker synd om den som dör i från oss som frambringar tårar och smärta i våra kroppar och sinnen.
Nej, och övertygelsen slog hårt ner i mig, det är "the other way around", det är vi som blir lämnade kvar här -när vi förstår det - som gör så oändligt ont i oss.
Svårigheterna är tunga att ta till sig vad gällde att inse detta, det kom för mig (och kommer fortfarande för mig emellannåt) då jag försökte sätta mig in i hur Hilde något så när kunde tänkas se på livet i de stunder hon genomgick just nu.
Jag skönjde inom sekundsnabba blixtar av medvetenhet hur hon förmodligen trätt in i en helt annan dimension av förstånd kring livet än jag hade - och detta tror jag mycket på, än i dag, ty det har blivit (just tack vare Hilde) ett sätt för mig att bygga upp min syn på världen i livet!
Men något mer än människa är och blir jag aldrig, och tankarna stormade, strömmade och härjade fritt och våldsamt i mig medan jag blickade blint på det framfusande landskapet som passerade utanför fönstret till det tåg som förde mig allt närmare den förmodade största upplevelsen i mitt liv...
Kommentarer
Trackback
