Slav under mitt eget liv.
Jag var inte större i mig själv än att jag fasade för att möta min egen syster. Trots att jag visste om hur läget försiglåg, fick jag själv kämpa med näbbar och klor för att övertyga mig om besökets viktighet och betydelse - inte för mig utan för henne. Det var det som fick mig i väg.
Så avskalad hade mina smalnade tankegångar blivit så jag inte ens kunde se "both ways", ett fantastiskt nivå (på de lägre slättena!) i sig att hamna på med hjälp av en sinande lust att leva. Vägen dit är ett märkligt spel om något...
Så avskalad hade mina smalnade tankegångar blivit så jag inte ens kunde se "both ways", ett fantastiskt nivå (på de lägre slättena!) i sig att hamna på med hjälp av en sinande lust att leva. Vägen dit är ett märkligt spel om något...
Men som "slav under mitt liv" såg jag aldrig så långt förrän nu - här inne - närmare tio år senare.
Jag blev varse mina förluster under tempots falnande gång. Fängelsets existens blev en verklighet för mig, och några av alla mina lösa bitar föll ner i mig som nysnö...
Det var när jag började lyfta upp dessa som jag såg min sprickfärdiga fasad och den själsliga misär jag stod i upp till knäna. Det fanns så mycket att göra - och ja hade all tid i världen, just nu!
Det enda sättet att "ta igen förlorad tid" var att öppna mig för tanken. Låta den styra mig, så att säga, var den melodi som kom att gälla.
Jag upptäckte småningom hur jag fick veva bort de dimströk som börjat lägga sina kalla vantar över den tid jag lämnat efter mig - minnets skrymslen hade börjat bli som ordet själv säger; ett skrymslen! Inget vackert ord precis, eller färgsprakande just...
Så med tiden som hjälpreda började jag komma i gång efterhand. Jag började se nyttan i det arbete som lades ner och kände mig på något vis bättre i mig själv; jag hade ju trots allt upplevt en hel del genom åren och mycket av det var vad livet i stort sätt handlade om!
Visst, det var mycket död inblandad och mycket inom ramen för "dåliga förhållanden" men lika fullt fanns där ett större lass minnen att kasta mig handlöst in i.
Men naturligtvis kändes inte de känslorna igen under tågresan. Då satt jag ju där mer eller mindre handfallen och förstod inte så mycket av någonting.
Jag var ju ingenstans nykter på något sätt (och skulle inte heller bli det på många år än...) men verkligheten sköljde ändå bort rusets dimmor och lyfte upp mig på en nivå där jag oansätt mängden droger jag stoppade i mig, blev nedtryckt till marken, nykter.
Rädslor slår ut det mesta. Man kanske inte känner så mycket, men man samlas på något sätt oansätt tillstånd, bara man blir tillräckligt rädd...
Jag kan inte säga hur många gånger jag gått genom den resan till Danmark i mitt huvud. Framför någon annan stans medan jag satt, men även under missbrukets hårda gång (ett av de fåtaliga ämnena i mitt liv där processen egentligen aldrig slutade vid grinden!).
Nya tankar dyker upp vid varje gång jag öppnar mig själv för resan. Kommentarer dyker upp som jag glömt, en blick minns, ett skratt reser sig från glömskan och sprider nytt ljus över det mörka som ideligen trängs allt mer undan. Och det är det som är det givande med processer att det utvecklas till någonting som inte förut varit - ett bygge byggs...
Kommentarer
Trackback
