I huvudet på KJELL

En smärre "chock" kom till mig efter Hildes död i form av ett fotografi. Rummet som bilden föreställde bar sken av ett behagligt lugn, en nästan andäktig belyst omgivning helt utan skarpa kontraster. Allt gick att urskilja med ögats smäkande blickfång, där Hilde låg på sin sängbädd, tillsynes vilandes.
Det var hennes sista vila. Bilden var tagen strax efter hon gått bort. Vi i familjen hade fått det tillsänt postumt och vid tiden fann jag hela företaget mest bisarrt, vill jag minnas. Jag hade aldrig upplevt den sortens "bevittnande" om en människas död och visste inte (och vet väl kanske inte heller än i dag) huruvida det var gällande praksis, eller ej? Jag hade då inte fått se några av mina andra bortgångna familjemedlemmar efter döden inträffat. Inte för att jag egentligen skulle vilja, men tankarna drog oförutsägbart åt såna ideer...
På bilden syns tydligt hur sjukdomens framfart tagit hennes liv med storm.
Den tjejen som i 28 år varit min syster är inte mer än en skugga av sitt forna så skarpa jag. Trots det tillsynes (och så uppenbara) vaga smilet som av en äntligen och länge efterlängtade tillfredsställelse av frid i kropp och själ, syns hur liten hon blivit. Ansiktets drag har sjunkit in till benens konturer som stretar ut vid kinder och tinning. Ögongloberna har kraftigt insjunkat och hakan är spetsigare än den någonsin varit förut. Hon var rynkig för den ringa ålder hon hade och trots hennes bortgång ur kroppen som avbildats, ser hon mycket mycket sliten ut. Jag har för mig att hon vägde under trettio kilo när hon dog...
Bilden bevarar jag varsamt idag och tillhör en utav mina få käraste ägodelar.
Emellanåt kan jag ta fram fotografiet och låta mig sjunka in i stundens stillhet, för det är just vad den föreställer för mig; den innersta stillaste av stunder.
Det tecknar bevis för min inre flykts avlägsenhet och förlust i mitt eget liv som främling. Den påminner mig om alltings verklighet och min kärlek till min familj, den familj jag spridit mitt eget stoft så oändligt långt ifrån och som jag än i dag fortfarande är så alltför fjärran i från.
Men den talar även om för mig att jag aldrig någonsin behöver känna mig alena i livet. För oansätt hur jag strävar fram så finns alltid någon vid min sida, MIN SIDA - min insida...