I huvudet på KJELL

Att kunna "rewinda bandet" gav mig stor tröst i utsatt läge. Oerhörda påfrestningar också så klart, då jag kväll efter kväll nystade upp lösa trådar i min sen länge lämnade historia.
För det var just så jag såg på min bakgrund; som historia.
Någonting gammalt och förlagd, inte glömt men dock långt ifrån hågkommet till vardags i det liv jag levde. På flera sätt var även jag glömd, gott och väl bortsprungen - just det från min egen historia.
Som bilen som hamnat utanför vägen och med ena framhjulet ner i diket, plogandes rakt framåt trots den anstormande kurvan. Olycka är vad det blir av det hela fast med den skillnaden att min bil aldrig stoppade utan bara fortsatte och fortsatte och...
...nu satt jag alltså här, sliten och trött framförallt i själen, på ett sätt som inte lät sig förklaras. Den kroppsliga tröttheten var det ingen fara med, den visste jag var kom ifrån. Den jag ville åt var den "den unga i mig som blivit så gammal..."
Det fanns tider då jag inte kände igen mig själv vid anblicken av en spegel. Så långt gick det så att jag emellanåt  - just därför - blev tvungen att helt undvika ett således möte. Mina ögon såg men min hjärna kopplade inte ihop!
Allt var baserat på känslan, den känsla jag saknade.
Jag var tvungen att hitta tillbaka till mig själv...
Orsaken till det stora repeterandet var min egen ständiga återkomst till samma stället både i och utanför mig själv. Det kunde tyckas ohorvligt enkelt att skära bitar ur sin egen bakst, men icke.
Lika löstsittande som mina innersta kvalor låg spridda för vindarna, lika lealöst befann sig den tillvaro jag spenderade min tid i på utsidan. kombinationen var på ingen måte någon vinnarlik sådan, så ett steg fram och två,  ibland tre steg bakåt var inget främmande för mig. Nästan närmare regeln än undantaget, skulle man kunna säga...
Allt såg så lätt och självklart ut när filmen rullades bakom mina ögon. Men när fingret skulle placeras på den och de ömmande punkter som låg så infekterat levande i mig, ställdes kraven blixtsnabbt på sin spets och obalansen infann sig som från den klaraste och lugnaste himlar - med blixtar och dunder.
Jag insåg naturligtvis -och relativt tidigt också - vikten och nödvändigheten av att ta det väldigt försiktigt i min framfart, men om jag förstod själva innebörden av det, låter jag vara osagt för stunden...
Det närmaste jag kom konklusionen var insikten kring vikten av att "kunna skriva det oskrivna språket".
Det fanns inget tydligt alfabet i det språk jag bar, inga skiljetecken eller grammatik. Obrukbara och tomma skrik fyllda med påståenden, fakta och riktlinjer för hur mitt allt funnit sina egna vägar och fört mig dit jag nu var, blev de enaste spår jag visste fanns för mig att handha. Således visste jag att mycket jobb låg i mitt fat men alltså inte ett smack om hur jag egentligen skulle göra med det som framkommit.
Men med tiden blev sanningens öga vått och i dem (tårarna) blänkade det spårämne jag längtansfullt satt mig ner för att erinra mig äga och på så vis återknyta min dröm om inre frid...
Det gällde att hitta mitt inte än skrivna språk och därifrån tränga genom och möta mig själv i vilket skick det måtte vara!