I huvudet på KJELL

För till en början såg jag det mest som en bisarr handling utfärdat mot min döda syster. Jag hade en svår tid att begripa hur människorna på hennes Hospitz handlade sina tankar när de knipsade bilder på döda inneboende och sände dem till respektive efterlämnade.

Men jag insåg hur bristerna låg i min egen bakgård. Det var min egen tillkortakommande som sken starkast och eftersom tiden lade sig mellan mig och dagen då brevet med kortet anlände (och jag reste mig från drogernas förstenade värld), lyftes jag snart nog upp av tacksamheten över det.

Mina försök att visa uppskattning över bilden lyckas ohyggligt sällan överkomma den känslan som besitter mig i tanken över denna bild och har även agerat styrpinne för mitt inre sökande, långt i efterhand.

Det har fått mig att inse hur viktigt det är att ge allt sin rättmätiga chans i livet - till livet. Ingenting behöver vara som det först ser ut!

Fram tills Hilde gick bort bevarades mitt minne av henne som "inom barnets kammare", alltså som jag mindes henne från när vi var barn båda två.

Vi tenderar bränna fast sådana inom oss själva och sällan se helheten som den egentligen är; barnaminnen blir ofta uppblåsta och tagen ur sina egentliga proporsjoner, saker blir större än vad de är/var. Således fick jag den mest verkliga bild av min syster bevarad i mitt hjärta för all framtid, vilket jag finner stort och mycket glädjande - hur ont hennes sista tid än måtte göra. Jag tror - eller snarare vet - att hon också ville att jag skulle minnas HELA HENNE och inte bara utvalda delar av henne...

Så visst, en bild säger mer än tusen ord...