I huvudet på KJELL

Som världen ser ut i dag (har lite svårt att uttala mig om annat, faktiskt...) så finns det på tok för lite egentid. Som när jag sitter själv, spejandes ur mitt fönster, så slås jag av ideen att så otroligt många år av mitt liv - till viss del - gått till spillo. Dyrbara epoker har blivit felhanterat då situationen tagit sina falska masker i hand och jag låtit mig påverkas av vad alla andra i min omgivning tyckt och tänkt. Således drivs man iväg från sin utstakade bana och innan man nog visste ordet av, har man försvunnit - nästan ur sitt eget perspektiv.

Det är därför jag idag kan finna så stor lycka kring min ensamhet på ett sätt som skulle varit outtalat för en tidigare utgåva av mig själv. I mitt innersta kammare ser jag bildbevisen på mina förluster som människa just därför, och på den vägen återstår mycket arbete att upprätta ett broverk mellan mina olika själv. Inte jag, ty jag vill framhäva att det inte handlar om de nyanser en sådan ide skulle ta sig, utan i stället "självet" - som en oberoende del av jaget.

Så, utan att behöva vara egenkär av den grund, finner jag stor tilltro och glädje i att befinna mig inom mig själv och därigenom beskåda världen från mitt håll, allt mer och mer. Det beror överhuvudtaget inte alls på några negativa tendenser i min omgivning. Snarare tvärtemot, jag anser den vara av livsavgörande kaliber för mitt eget (och deras!) välbefinnande, där vi alla ger varandra stöd och nytta i det mesta vi företar oss. Men för att i helhet kunde fungera tror jag, det behövs en inre dialog på ett plan bortom vänners närhet och den interaktiva delen som försiggår på daglig basis. Detta gäller även för den livspartner som delar ens vardags alla bördor och krämpor, glädjer och sorger. Även den närmsta familjen äga ej tillträde här... Det finns alltså flera nivåer i oss som behöver luft för att kunde klättra på de varma vindar vi omges av. Och för det behövs upptäckas en ärlighet utöver den talande, gängse norm som vi spelar ut för vår omvärld. Det är här jag menar fri lejd mellan tanke och hjärta...

Flummigt kan det tyckas vara, men svårt behöver det inte alls bli, om man bara vågar ge sitt innersta själv det svängrum som skall till. Trots allt blir en Paso-Doble ack, så mycket vackrare om utrymmet ges för de graciösa svängarna att tas ut i sin helhet. Inte heller blir väl Flamencon någonting särskilt om passionen, elden uteblir. Som sagt, det behöver inte vara så svårt - inte, om man inte vill...