Drar mig för tanken att berätta...
Jag sitter här och drar mig för tanken att berätta, berätta om stormarna bakom spärrarna. Att bjuda in den ovetande delen av världen, är väl det som slår i mot mig som allra hårdast, eller i alla fall tynger ner min vilja at ta steget fullt ut.
Det ligger inte i någon annans intresse än mitt eget - en befrielse, jag tidsenligt nog, tror starkt på och kan mycket väl ge mig den frid jag länge letat efter, sucktat efter att äga i mitt hjärta. Jag är även alldeles för medveten om riskerna som ligger vid strandbanken och inväntar mitt beslut, och genom den vetskapen kan jag tygla mina framsteg och samtidigt se en liten bit längre farm... tycker jag mig åtminstone kunda göra - och utifrån det, väga in min illvilja mot min vilja.
Mina ögon är dock inte tränade till att urskilja farorna från varandra, separera händelsernas förlopp till vare sig det bättre eller sämre. Jag litar således, som jag gjort så många gånger förr, på min känsla, intuition och andliga närvaro. Jag stannar härmed upp, som den frysta bilden i det fria fallet och ser mig om ännu en gång; jag beslutar mig för att hämta andan, att ta det lugnt med mig själv lite längre...
Jag styrs av min förmåga att se i paralleller, delar min värld i tu och tyder mina steg i dag, mot så det är och hur det vore om ...
Däremellen ligger det hav, helt orörd sedan jag tog mig i land och började den vandring som tagit mig hit idag. Och här sitter jag alltså och drar mig för tanken att berätta...Mmm ja just det, jag drar mig...
Det ligger inte i någon annans intresse än mitt eget - en befrielse, jag tidsenligt nog, tror starkt på och kan mycket väl ge mig den frid jag länge letat efter, sucktat efter att äga i mitt hjärta. Jag är även alldeles för medveten om riskerna som ligger vid strandbanken och inväntar mitt beslut, och genom den vetskapen kan jag tygla mina framsteg och samtidigt se en liten bit längre farm... tycker jag mig åtminstone kunda göra - och utifrån det, väga in min illvilja mot min vilja.
Mina ögon är dock inte tränade till att urskilja farorna från varandra, separera händelsernas förlopp till vare sig det bättre eller sämre. Jag litar således, som jag gjort så många gånger förr, på min känsla, intuition och andliga närvaro. Jag stannar härmed upp, som den frysta bilden i det fria fallet och ser mig om ännu en gång; jag beslutar mig för att hämta andan, att ta det lugnt med mig själv lite längre...
Jag styrs av min förmåga att se i paralleller, delar min värld i tu och tyder mina steg i dag, mot så det är och hur det vore om ...
Däremellen ligger det hav, helt orörd sedan jag tog mig i land och började den vandring som tagit mig hit idag. Och här sitter jag alltså och drar mig för tanken att berätta...Mmm ja just det, jag drar mig...
Kommentarer
Trackback
