Våran vänskap dog för inte så länge sen...
För inte så alltför lång tid tillbaka så fann jag natten som min bästa och godaste vän i livet. Det var när mörkret slog sönder dagern och stadens buller och larm ekade bort, som jag äntligen kände att jag kunde slappna av och så att säga, låta benen vila på bordskanten och sträcka ut mig i en mer naturlig pose. Tankarna tilläts vandra friare och jag kunde formligen "se för mig" hur spänningarna släppte sina hårda grepp om mig. Musiken, som då ofta var min följeslagare, uppfattade jag som oerhört mycket mer livfull och levande, och genom dess närvaro knöts vänskapsband som i mitt liv saknar motstycke både då, och nu. Jag vaknade så att säga när världen annars bortforslades i sitt väntande slummer och där, om natten, byggde jag min borg.
Tankarna, dessa hemsökande minnesbilder i katastrof-form härjade i mitt inre med oförminskad form sedan barnets dagar. Jag hittade min plats, min region i mig där jag relativt ostörd tyckte mig kunna brottas med mina demoner på ett hanterbart sätt. Det krävde dock en sådan stor offervilja att min verksamhet "bland vanliga dödliga", mina vänner och bekanta, till sist blev de lidande - och jag fann mitt skydd i natten. Ensamheten skiftade då sitt ursprung i mig och jag tillkännagav mig själv som en varelse bland varelser - nattens sådana, och jag behövde snart inte längre slåss . Inte som förut, i alla fall...
Tidsmässigt var det signifikativt för mitt mående, som på allvar började hämta in mig efter att varit på rymmen under alltför många år. Min överlevnads teknik andades flyktens luft och lät mig således springa fritt och undan för undan upptäckte jag klarheter i tillvaron i allmänhet och mig själv i den, i synnerhet. Då dagern dog vaknade jag själv till liv, och så stod det till under en betydande del av mina år som ung vuxen. Även om mina vyer i dag duschas i ett helt annorlunda ljus och betas av intryck på ett annat plan, finns det fortfarande liv i dessa "gamla minnena" som formade mig under de år då jag levde för nattens mörker...
Det som slår mig i dag, då jag blickar - återigen - bakåt är, hur förändrad jag numera är mot då. Hur min syn på livet slagit an på annan ton och hur mina bekymmer sätt sin gamle härskare försvinna och dö och i stället hälsat välkommen den glada, friska tidsandans nya förnuft. För förnuft tror jag är en kantsten i mitt fundament vad gäller min bearbetning av ett trasigt förflutna. Förnuftet säger mig - har sagt mig i många år utan att jag förstod - att tiden kommit då bördan burits långt nog. Lyssna på den nya tidens melodi och ta steget ända ut, Kjell, för det är du värd att få uppleva...
Det kan nog uppfattas som något egendomligt att kanske läsa dessa rader för somliga. Men för mig bär det en väldigt stor innebörd, viktiga steg att lägga min nattliga verksamhet bakom mig. Ungefär, om jag målar på lite extra, som om soldaten låter sin svärd-klinga inta sin eviga vila från sin sargade näve och med rörda ögon beskådar sitt lands fanas snöre klippas, och försvinna bort i vinden, för sista gången. Inga fanfarer eller reveljer längre, inte någonsin...
I mycket har mitt liv varit en kamp, ett slagfält där förolyckandena varit betydande delar av mig själv. För att uppnå den helhet som jag, liksom alla andra trånar efter, har jag varit tvungen att vandra den länga och ojämna vägen. Att se sig själv stjälpas och brytas ner till partiklar för att sedan byggas upp igen, har på mycket och över stora ytor blivit lite av ett livsverk.
För mig landade inte lotten på någon "naturbegåvning" som med lätta händer och fötter kunde ta till mig de utvalda spåren som fanns utlagd. Det blev inte så för min del och på flera sätt så är det alltså det endaste jag således känner till. Alltså finns det ingenting att peka på där jag kan hänvisa mina bördor åt...
Återigen alltså, farväl till natten och dess mörker-domar och kvävda dagsljus. Jag trivs inte längre i ditt sällskap och du liksom jag vet mycket väl, att våran vänskap dog för inte så länge sen...
Kommentarer
Trackback
