Vad är det som gör Grimstad så vansklig att ta till sig numera? Denna skönaste av pärlor längs den sydnorska kusten med sin underbara skärgård och pittoreska trånga smug och bildsköna bebyggelse, med röda och vita trähus, och med ett hav av barndomsvänner, släkt och bekanta. Genom uppväxtens unga år fanns det knappast en enda gata, inte en endaste väg, stig eller markbit jag inte lät mina små benstumpor löpa över. Det finns inte ett vatten i denna kommun jag inte badat i en varm sommar dag med några av mina många vänner...
Att återkomma hit (dit), till Grimstad i dag, har blivit svårt, på gränsen till omöjligt, faktiskt ,och många är de stunder då jag försökt fundera ut varför?
I mycket är svaren givna, men jag nöjer mig inte med det, det är för enkelt, för lite substans för att äga rätten till förgörandet av min barndomsby - hur traumatiska dess minnena än måtte vara. Jag är starkare än så, jag har levt med den vetskapen i så många år nu så att den gäller inte som måttstock för det jag känner inför mitt älskade lilla Grimstad. Och det är kanske just därför; mitt älskade lilla Grimstad... det är så litet, så alldeles för litet?
När jag, långt mellan gångerna, vandrar genom dessa små gator och insuper alla dessa minner som vilar överallt, känner jag mig stressad, ända in i min egen stomme. Det finns ingenting som kan få mig att känna ett fridfullt lugn då jag traskar gatlänges. Promenerar jag mellan Oddencentret och Fuhrs anläggningar har jag inte ens nådd halvvägs innan jag kan antyda handsvetten i min hand och känner den stigande pulsen börja ringa i öronen... Ha ha ha, jag kommer på mig själv som den mest löjliga människa på jorden just då, för i den här staden vet ju ingen egentligen någonting längre om hur jag är, eller vad jag är. Det måhända det är där mina skotyg klämmer så förbaskat, att jag fylls av en känsla av att veta saker som den här staden inte längre vet? Eller, så ligger det kanske till precis tvärt om, att här möter jag hela tiden människor som vet så allt för mycket? Lägg då till det faktum att tiden också hunnit rinna i väg betydligt och att jag inte längre känner igen hälften av alla de jag växte upp med, och således inte har någon större kolla på vem jag överhuvud taget möter på min lilla promenad genom staden...
Jag var där nu i somras, och hoppades kanske då att dessa känslor på någorlunda vis skulle försvunnit - men icke. Jag vandrade vid ett tillfälle ensam genom staden och passade på att besöka vissa områden som bär ett speciellt prägel i mitt hjärta: Levermyr stadion, Oddencentret, Kirkeheia, mina gamla skolor längst upp i Storgatan, travbanan på Frivold där jag sätt oändligt många travlopp, Roresanden... Jag passade på att glida igenom tunneln mellan barnskolan och ungdomskolan (dofterna därinne var de samma som alltid; fuktigt, mörkt och med stänk av dimmig urin... tänk, att här inne fick jag min första kyss,ha ha). Slutligen drog jag mig ner mot hamnen där jag gick längs med träbryggorna runt till spetsen av Torskeholmen...
När jag så stod där, med ena benet vilande på den uppbyggde kanten längst ut mot vattnet framför parkeringsmarkeringarna (de skulle ändå inte ha hjälpt om de funnits då i 82`...) slog det mig, om än lite vagt, att jag aldrig gett Grimstad någon chans. Jag flyttade ju därifrån. Jag lämnade staden som den var den gången då det mesta mer eller mindre stod på huvudet - i alla fall i min värld. Och i och med det så, konserverade jag mina minnen. Svårare än så tror jag inte det behöver vara, dök det upp i mig under denna lilla "stroll" i mitt älskade lilla Grimstad, förra sommaren...
Nu är det väl inte därmed sagt att, nästa gång jag kommer dit så är allt frid och fröjd och att jag skall uppleva staden som jag gjorde i mina yngre dagar, långt ifrån. Men det känns ändå som om en punkt har nåtts där jag ändå kan hämta andan lite, kanske inte få huvudverkens tunga slag bara jag sätter min fot nedanför "Sörlandsporten".
Det är ju också detta som är så förbannat häftigt med livet, att man kommer på sig själv med alla dessa upptäckter längs med. Prövningar prövas och insikter skingras ur dimman och kan lika plötsligt som ljuset när man slår på en brytare, komma för dagen - ja vilken som helst, faktiskt.
Stegvis tar jag hand om trappan och för varje steg tagen, ser jag nya underbara ting...
