I huvudet på KJELL

Jag har tröttnat en hel del på mitt hemlighållande. Förvisso så kastar jag mig inte ut och låter mina skrivna blad flyga vind för våg och lämnar ut mig hejdvilt utan det egna resonemanget först. Långt i från, eller snarare tvärtom; endast (så här långt!) skummas topparna av vågorna in mot nätets strandkant för alla och envar som vill att läsa... Men i botten ligger en långt mer allvarsam ton klingande. Den som spelar på mitt känsloliv, kanske jag kunde säga, den som styr mig att vara den jag är, trots livets alla vädermakter som sargat min person. Och ju längre och djupare jag når i glömskans katakomber i insnärjt trångmål och kvalor, ju tryggare känns dagens ljus i mina ögon...

Det har funnits tillfällen då jag har haft all tid i världen att begrunda min framfart i livet, och i lugn och ro kunnat värna om mina behov på ett klarsynt sätt och kommit fram till ett antal avgörande beslut. Från den dagen D i mitt liv tog kursen en vändning jag knappast var beredd på (då!), och här sitter jag i dag och kan faktiskt känna mitt eget hjärtas slag för första gången på, ja jag vet inte hur lång tid... Häftigt är det i alla fall, att äntligen vara på väg att möta mig själv, för en gång skull!

I dag vet jag med säkerhet vart jag är på väg. Resan dit finner jag attraktiv på ett sätt som helt slår ut värdet av målet och nu kan jag tycka - ibland, att jag aldrig vill komma fram. Förtjusningen är svår att dölja då jag luckrar upp den ena knuten efter den och ser vad det gör med mig. Jag tycker om det, det bara är så, det känns så ofrånkomligt skönt att slippa frågorna när man börjar se svaren...

När man befinner sig i ett stilla tomrum kan ljud börja uppenbara sig. En långt gången klagan börjar ta sin ton och en oigenkännlig melodi börjar låta. Först som ett stycke odefinierbart kåseri av oljud utan tillsynes sammanhang. Börjar jag hantera versen som det till syvende och sist blir, och tar mitt förnuft till fånga och vänder spegeln inåt, syns tydliga tecken från förr; en klocka slår från en punkt som saknar samhörighet i nuet och, i och med det, tar jag upp min gamla tråd och börjar vandra bakåt - i mig själv...

Värre än så är det inte! För trots allt är det bara mig själv jag behandlar och någon mer fridfull människa har jag då aldrig förut stött på...   :-D