I huvudet på KJELL

Det ligger inte i min natur, att vara ångerfylld över felaktiga vändningar i min livsbana. Snarare tvärtom, letar jag allra helst fram en sammanhang i det mesta. Alltså fäster jag ingen tilltro, lugn, i det som nämnts här ovan - än! Jag tror på meningar med tillvaron i allt vad det innebär och att våra banor, hur och varthän de korsar varandra, gör det av någon anledning. Om mina livets vägnät, inte längre går genom - som i det här fallet Grimstad, så gör de helt enkelt inte det, och inte kan jag tillåta mig att låta dyrbar tid spillas genom att lägga ner energi i att sitta och gräma mig över det. Nej, icke! Därmed är det ju inte heller sagt att de minnen som råder, ändå inte kan användas till någonting produktivt. Långt i från. Även om min färd lade mitt älskade Grimstad bakom mig, så vilar oansätt den betydande delen av mitt liv där, och bär än i dag goda och saftiga frukter väl värda att hösta in i sinom tid. Allt har ju som bekant sin tid och stund, och så också min...

De bevingade orden; vatten under ån, återkommer ständigt i mina små funderingar där reflektionerna gör sig gällande (Därav, kanske denna lilla blogg sida :-)), och jag försöker gång efter annan att sätta delarna lite mer i perspektiv. Det är en vansklig process, något som nog de flesta av oss kan sätta sitt namn under på, när man besitter inslag som behöver vädras, men finner sig osäker på om man vågar lämna ut det.

För min del är detta en tvåfasig sida då jag som utflyttad kan behandla den sida jag lämnat på ett mycket mer öppet och frigjord sätt, här jag är nu; ingen känner ju till mig och mitt från min barndoms tid på¨det vackra sörlandet. Genom den insikten det gett mig, har jag nu i ett antal år kunnat behandla mig själv på ett mycket adekvat sätt och faktiskt, anser jag mig själv, kommit riktigt riktigt långt. Jag har en väldigt stor öppenhet om min bakgrund och bär i dag inga som helst kvalor från det eländet som söker hela tiden lysa upp mina bakom - mig - lämnade - fotspår. Jag har alltså hamnat i balans i mig själv, sen många år tillbaka.

Den andra sidan däremot, låter sig nog inte tyglas (eller det kanske den gör om den ges sin chans?) lika lätt, ty den är ju ett pågående skede i nuet. Eller i alla fall, mycket närmare än den andra delen, den delen som ju har utspelats. Det är alltså en markant skillnad på "utspelats" och "spelas". Och här blir det lite knivigt, om jag får uttrycka mig milt. Det är nu jag befinner mig stående stampande, en aning. I processen, där jag är nu, blir det ett svajande moment, ett visst mått av trevande då jag i skriften funnit min vän och genom denna tänker ta i tu med min stormande remsa havsbank, innan det blir mig för sent. För återigen, som jag nämnde här ovanför, så ligger det inte i min natur att förneka de sammanhang som knyter i hop livets nätverk. Det finns alltså en mening även här. Och jag håller på att leta reda på den...

Men längs med vägen växer det lite gråa hår. Inte heller jag är (ännu!) karl nog att se helheten fullt ut. Fast, nu tror jag det flög ur mig en liten osanning; helheten syns i mina ögon helt och klart, det är hur den skall läggas fram i ljuset, som jag stöter på patrull. I det avseendet låter jag mig påverkas av en del ytterligheter som tvingar mig att nog ta ett och annat steg i bakåtliggande riktning. Jag påverkas alltså, även om det bär i mot att säga detta högt, och på det viset bli övertygad själv om min ofullkomlighet, av min egen okunskap i livet. Nog tränger en obehandlad form av rädsla genom i mina tankar, ett inslag kvaliteter jag inte än hunnit bemästra. Det är alltså här jag finner mig i dag, liggandes och simmar i ring... Det handlar inte i sin utgångspunkt om tiden i Grimstad utan perioden därefter; Sverige...

Mitt liv är alltså delat i två, så här långt lika stora delar, Grimstad och Sverige. Det är från tiden då jag lämnade Grimstad till förmån för Sverige i allmänhet, och nog Stockholm i synnerhet, som jag söker leta reda på mig själv. Och gudarna skall veta att den resan är lika lång som de 20 år som gått, sedan vi rullade genom de Värmländska skogarna och, fulla av äventyrslust och ungdomlig nyfikenhet parkerade bilen vid Hallonbergen, strax norr om Stockholm, 1990...