I huvudet på KJELL

Med tiden som allierad, skapas förutsättningar som just vid händelsernas centrum tedde sig omöjliga att ens begripa. Långt utanför ens egen fattningsförmåga stod man förpassad i en helt ny värld som, överhuvudtaget saknade all sans för innehållsförteckning. Inte förrän långt i efterhand har dess mening, riktiga mening trätt fram och jag själv kunnat skänka mig det ljus över tillvaron, som varit så efterlängtat och behövligt. Också i efterhand kan jag tyda mina skuggor som min rikedom, men först efter år i sökandets kalla grotta. Slående blir därför metaforen till Alexander och Bukefalos att hålla huvudet vänt mot solen...

Förenklat, som det naturligtvis går att göra det med distansens vidder emellan, har tårarna torkat. Istället ser jag allt som en helhet och gläds i dag över, att jag inte vore den jag är i dag om inte det som har skedd, hade skett. Så för att inte brytas av på mitten av de laster som skapats, så integreras allt i mina sinnen och på den vägen skapar jag den frid jag letat efter så länge och under många svåra år. Det värsta jag kunde göra - fick jag erfara - var att förneka min värld som en verklighet; jag sam i väg från mig själv och efterlämnade en tomhet som utan vidare fanns kvar, då jag seglade i land efter åratals passerande. I flyktens timme väger förnuftet lätt, påminner mig spiken som började fatta ord, den som slogs in i mitt hjärta i mina yngsta år...

Det har hänt att jag sökt roa mig själv genom tanken kring hur jag varit utan min sorg, men de stunderna har allt som oftast fallerat i förvirring. Konklusionen står fast som ett spätt i marken, efter åratal inom just sorgens ramar, att jag nog inte vore något utan den. Kanske låter som en främmande tanke för många att se det så, men inte för mig och inte heller - vågar jag påstå - för den stora massan som gått igenom sina nålögon. Livet är en skola och om dess lektioner vet vi alla föga. Processen är långtgående, så mycket längre än vad vi kan få våra medvetanden att greppa om, och däri vilar ännu en kunskap jag hyser stor tilltro till; att kliva ur föreställningen om jaget i universums mitt - och istället bli uppslukad av den gemensamma nämnare kallad Livet.

För mig är sorgen en rikedom, varken mer eller mindre. Den har styrt och styr, mig fortfarande. Den har gett mig form och den har gett mig färg (istället för att se bakåt på min skugga ser jag nu mot solen!) och i all sin paradoxala natur, har den även gett mig mening och en tro på livet, sent, men omsider. Vägen har, som tidigare nämnts, aldrig varit någon lätthanterlig stigning över mörka berg, ingalunda, men på andra sidan kom jag och står jag, med ett världshav till bredden fylld av minnen i alla dess upptänkliga nyanser. Och färden, ha ha den tror jag nog aldrig kommer sluta...