poesins kraft och vilja...
Det är hårda bud emellanåt, så hårda faktiskt att orden som måste följa ägnar sig bäst i poesins tecken. Inte bara för egen del men kanske framför allt, om en tredje person skall kunde sätta sig in kring händelsernas centrum. Nu är väl inte det det egentliga syftet då, att förse en tredje part med full information, utan verkningskraftens riktningspunkt ligger ju i ens egenintresse. Hårda bud ägnar sig inte alltid på tryck, i varje fall inte till varje given tidpunkt, det är ett jag känner mig säker på. Så då alltså poesins hjälp, där man kan väva in, isolera enskilda känslor på helt egna villkor. Sådant tycker jag om. På sådant vis kan jag hantera de egna plågor på en nivå där jag hela tiden kan vara närvarande på mitt sätt. För ofullständig är vad jag är i mångt och mycket, men bitvis bygger jag upp det som raserats omkring och i mig, del för del...
Det ligger, som nog många kan förstå, mer i känslan av att se bilen som kraschat och flugit i havet, där man vet att ens mamma och lillasyster befann sig, blir uppdragen av en kranbil en isande kall december morgon, än den rent faktiska bilden säger. Just då, vid den aktuella tiden, stunden, förstår man inte så mycket. Det är först i efterhand som man inser att varje vattendroppe som rinner av den kvaddade bilen, som hänger fasansfullt dödlik i kedjor från bogseringsbilen, har en egen berättelse att dela med sig av, har ett svar att ge till de frågor som just då fötts i hjärtat till en knäckt själ...
Samma minnesvärda melodier kan tydas från den stilla stunden strax innan solen sakta letar sig upp över den avlägsna skogen en ljum sommar natts morgon, där två till bedövningens gräns förälskade människor sitter hand i hand längst ut på en försiktigt gungande brygga - lyssnande till varandras ekande lycka. Förenat i blickar speglar sig morgonljuset långt långt fram-och in i tiden som ligger där i tystnaden och väntar på dem.
Känslor är så mäktigt, så mäktigt och tiden faktiskt, så alltför kort.
Det som tillskrives den splittrade sekunden från då bilen färdas mot en kurva och får den förödande sladd som beveker ett kommande livsöde, kan inte heller tas in i sin fulla styrka på vilken momang som helst. Likaså när man står med böjt huvud och i akt, tar sin älskade hunds sista strävan i livet när den letar sig fram till sitt allra sista andetag; ljudet av den slutliga friden kommer alltid att på flera sätt finnas kvar, tills man själv står där inför timglasets sinande...
Man måhända, inte skall tänka så mycket, kanske blir livet lättare att leva ut då, den feges väg äro rakast. Fast det tror jag egentligen ingenting på. Livet innehar för stor betydelse för att ses på, med en så slakhalsad attityd. Nej, det finns mer till grund än en suck, och ett illa medgett medgivande. Jag skulle bli galen förmodligen, utan poesins abstrakta gränsvärld och de gåvor som uppenbarar sig i dess följe.
Här är jag min egen, och endaste begränsning, det är bara upp till mig själv vart mina spärrar skall slås i lås och vart jag själv nekar mig inträde. Det är ett val som ligger för handen oansätt i vilket tillstånd jag befinner mig i, oansätt, hur död eller levande jag måste känna mig, så är poesin här för mig, för oss! människor att uppbinda det som riskfyllt ligger för vinden och fladdrande hotar försvinna ut i det påträngande mörkret... Poesin är kraften och viljan att hitta sina egna förvillade känslor och genom talan sätta färg på ett grånande ansikte...
Kommentarer
Trackback
