Reality is more than meets the eye...
Det är mycket med Stockholm som förändrade mig, dramatiskt. Den killen jag var då jag flyttade över 1990, försvann för alltid. Gradvis kan jag se hur det hela gick till och vilka spår jag föredrog framför andra, kanske mer gynnsamma färdleder och som sannolikt ville förändrat min värld, helt och hållet.
Förändring var ju hur som helst oundvikligt, sådant kan ju alla och envar se som tillåtit livet att spinna sin vanta gång. Vi förändras. Så även jag. I viss mån, är livet hårt för alla människor. Alla som överlever präglas av intryck, erfarenheter, upplevelser, och vi färgas av det liv vi valt att leva.
De faser Stockholm hade att erbjuda mig, har berikat mig oerhört och samtidigt sargat mig till punkter jag än i dag är märkbart tyngd utav.
Om jag delar tillvaron i två läger, splittar upp den i mitten (paralleller) och skyver dessa båda sidor åt var sin kant, ser det dystert ut då jag finner mig själv stående i det vakuum som härskar däremellan. Under alla de gångna åren slits jag åt vardera hållen och kan på det sättet inte alls leva ut mitt yttersta i någondera lägren. Detta kan ytterst låta som en självlögn, men icke. Vore det det, satt jag inte här i dag knapprande på det tangentbord framför mig å ena sidan, och mina erfarenheter å andra... Att försöka puzzla ihop bitarna som sprängts ur mig tycks på många sätt blivit den livsuppgift som allt tydligare framkommit nu på senare tid. Och på flera sätt tycks min halverade känsla spegla den diffusa helhet som jag sen länge nu börjat söka efter...
Tillbaka till Stockholm sen då. Vilandes bland erfarenheter som tillryggalagts i femtontalet år, vet jag att många nycklar gömmer sig. De låsta dörrarna står tillika stängda i mig. Ett uppluckringarbete stoltserar kring min natur och jag beger mig, om än aningen motvilligt tillbaka, till tider jag knappast bär som höjdpunkter i mitt liv.
Med en pytteliten blanding av fasansfull förtjusning, stiger jag ofta ner igen i mörkret, natten, för att söka lyckan bland mina tillhörigheter, och finner min egen ärlighet ifrågasatt. Jag håller inte alltid med den personen som var mig genom alla de olika väder och vindar jag svävade i, även om jag aldrig skulle få för mig att förneka mitt deltagande. I själv de mest hopplösa av stunder, mitt egenhändiga förfall, brinner eldar av vämande minner och ögonblick som, trots allt, lyfter mig från grunden och låter mitt leende lysa upp mitt tärda ansikte. Här kan jag andas och här kan jag leva - i det nuet ("dået") jag söker i dag.
Gradvis fick den stora staden mig att växa ur mina skor och jag mötte en ny skepnad i form av livet från andra perspektiv; jag fann mig inte längre ensam i min misär. "Misery loves company", har väl aldrig stått sig tydligare i dagen än det gjorde i Stockholm. "Ta min hand så slår vi fölge över kanten och tillsammans, handi hand, ser vi hur livet spänner sina vingar och lämnar oss, så som vi lämnat henne..."
Stockholm är veldigt vacker på många sätt, låt mig vara den första att erkänna detta. Men idag äger jag förmågan att se bakom fasaden och känner till vad som döljer sig där. Det är mig fullt förståeligt att epos finns att hitta över hela denna ganska stad, i varje krön, byggnad och park. Lysande från dess invånare skiner fragmenten från en romantiserad verklighet jag känner som högst legitim; Stockholm är högt älskvärd. Och det är i detta jag är så splittrad. Jag har böljat på detta huvudstadens hav och varit i så många dalgångar, att jag under vägs tappade mig själv.
En kompis till mig ställde sig en fråga i sin blogg här om dagen huruvida man kunde skriva sig lycklig? Väl, jag är nog inte helt säker på det, men skulle kunde instämma i att man visst kan uppnå lycka medan man skriver. Där befinner jag mig stadigt, i denna lycka det skänker mig, att skriva av mig. Det finns kanske genvägar att ta till, men de söker jag inte. Hellre lägger jag ner tusentals sidor för att komma åt min gömda insida och uppnår mina mål i lugn mak, än att hasta mig fram över spillror och kanske missa dom delar som i slutändan får mig att vila så tryggt om natten.
Reality is more than meets the eye...
Förändring var ju hur som helst oundvikligt, sådant kan ju alla och envar se som tillåtit livet att spinna sin vanta gång. Vi förändras. Så även jag. I viss mån, är livet hårt för alla människor. Alla som överlever präglas av intryck, erfarenheter, upplevelser, och vi färgas av det liv vi valt att leva.
De faser Stockholm hade att erbjuda mig, har berikat mig oerhört och samtidigt sargat mig till punkter jag än i dag är märkbart tyngd utav.
Om jag delar tillvaron i två läger, splittar upp den i mitten (paralleller) och skyver dessa båda sidor åt var sin kant, ser det dystert ut då jag finner mig själv stående i det vakuum som härskar däremellan. Under alla de gångna åren slits jag åt vardera hållen och kan på det sättet inte alls leva ut mitt yttersta i någondera lägren. Detta kan ytterst låta som en självlögn, men icke. Vore det det, satt jag inte här i dag knapprande på det tangentbord framför mig å ena sidan, och mina erfarenheter å andra... Att försöka puzzla ihop bitarna som sprängts ur mig tycks på många sätt blivit den livsuppgift som allt tydligare framkommit nu på senare tid. Och på flera sätt tycks min halverade känsla spegla den diffusa helhet som jag sen länge nu börjat söka efter...
Tillbaka till Stockholm sen då. Vilandes bland erfarenheter som tillryggalagts i femtontalet år, vet jag att många nycklar gömmer sig. De låsta dörrarna står tillika stängda i mig. Ett uppluckringarbete stoltserar kring min natur och jag beger mig, om än aningen motvilligt tillbaka, till tider jag knappast bär som höjdpunkter i mitt liv.
Med en pytteliten blanding av fasansfull förtjusning, stiger jag ofta ner igen i mörkret, natten, för att söka lyckan bland mina tillhörigheter, och finner min egen ärlighet ifrågasatt. Jag håller inte alltid med den personen som var mig genom alla de olika väder och vindar jag svävade i, även om jag aldrig skulle få för mig att förneka mitt deltagande. I själv de mest hopplösa av stunder, mitt egenhändiga förfall, brinner eldar av vämande minner och ögonblick som, trots allt, lyfter mig från grunden och låter mitt leende lysa upp mitt tärda ansikte. Här kan jag andas och här kan jag leva - i det nuet ("dået") jag söker i dag.
Gradvis fick den stora staden mig att växa ur mina skor och jag mötte en ny skepnad i form av livet från andra perspektiv; jag fann mig inte längre ensam i min misär. "Misery loves company", har väl aldrig stått sig tydligare i dagen än det gjorde i Stockholm. "Ta min hand så slår vi fölge över kanten och tillsammans, handi hand, ser vi hur livet spänner sina vingar och lämnar oss, så som vi lämnat henne..."
Stockholm är veldigt vacker på många sätt, låt mig vara den första att erkänna detta. Men idag äger jag förmågan att se bakom fasaden och känner till vad som döljer sig där. Det är mig fullt förståeligt att epos finns att hitta över hela denna ganska stad, i varje krön, byggnad och park. Lysande från dess invånare skiner fragmenten från en romantiserad verklighet jag känner som högst legitim; Stockholm är högt älskvärd. Och det är i detta jag är så splittrad. Jag har böljat på detta huvudstadens hav och varit i så många dalgångar, att jag under vägs tappade mig själv.
En kompis till mig ställde sig en fråga i sin blogg här om dagen huruvida man kunde skriva sig lycklig? Väl, jag är nog inte helt säker på det, men skulle kunde instämma i att man visst kan uppnå lycka medan man skriver. Där befinner jag mig stadigt, i denna lycka det skänker mig, att skriva av mig. Det finns kanske genvägar att ta till, men de söker jag inte. Hellre lägger jag ner tusentals sidor för att komma åt min gömda insida och uppnår mina mål i lugn mak, än att hasta mig fram över spillror och kanske missa dom delar som i slutändan får mig att vila så tryggt om natten.
Reality is more than meets the eye...
Kommentarer
Trackback
