Lite mer om familjbanden...
Det konstiga är, att trots att jag på ingalunda sätt förespråker undanhållandet - rent relationsmässigt, och då tänker jag på det familjära planet, så är det just det som försiggår genom mitt beteende. Jag vet mycket väl hur viktigt det är med en varm, god och nära familj, och trots att mina möjligheter är goda, så väljer jag, mot bättre vetande att göra tvärt i mot. Förbryllande, vill jag tro att det är, ganska dumt villjag påstå in i mellan.
Men jag får inte för mig att göra det som nog förmodligen är det rätta. Nog bottnar det i någon rädsla skapat i mina unga år, för gudarna skall veta att där finns att ta av. Men hur länge eller långt i livet kan jag dölja mig bakom en sådan ridå? Jag ställer mig den frågan oftare och oftare för tiden, och - jag undrar om inte det på något sätt är nyckeln till mina spärrar...mmm, jag undrar jag!
För, inte för att jag tänker blottlägga mina psykologiska vrickningar här i detta forumet, men har man upplevd att det man älskar blir högst sannolikt ryckt från en oansätt vilket, så kanske det är lättare att avhålla sig från att knyta sina band än starkare än vad som tycks vara nödvändigt. "Spelet" rullar alltså vidare ändå, och har man då hittat ett fungerande spår så låter man väl kursen fortgå ett lite tag till...och lite till ...och lite till osv osv. Innan man då hunnit säga varken bu eller bä så har det förflutet en halv livstid och kvar sitter man med funderingar huruvida de gjorda felen är fel eller vad de nu är??
Väl, nu ligger väl inte förhållanden till enbart på uppväxtens villkor, heller. Som den raka man jag tycker mig vara så kan jag nog inte ljuga på det sättet. Framförallt inte överför mig själv. Men här dyker ett problem upp; mina orosmoln skymmer den fria sikten till, om jag verkligen vill att familjen skall veta det som ligger dolt i en dimmig bakgrund? Och här tycks jag fastnat och här tycks jag stå och stampa... Förmodligen så görs det pågående gapet oss emellan än större genom just detta - det jag inte tar upp, här och nu. Processen är lång, ty problematiken är av känslig karaktär då det ju handlar om familjen - och, de är nog värda så mycket mera än ett par blogg inlägg. Allt det förstår nog vem som helst. Återstår då bara för min egen del att hitta den talande vägen dit, dit vi kanske kan mötas på lite mer jämställda villkor, eftersom jag tycker mig behöva det, så som det hela ser ut - och återigen, för min egen del.
Men jag får inte för mig att göra det som nog förmodligen är det rätta. Nog bottnar det i någon rädsla skapat i mina unga år, för gudarna skall veta att där finns att ta av. Men hur länge eller långt i livet kan jag dölja mig bakom en sådan ridå? Jag ställer mig den frågan oftare och oftare för tiden, och - jag undrar om inte det på något sätt är nyckeln till mina spärrar...mmm, jag undrar jag!
För, inte för att jag tänker blottlägga mina psykologiska vrickningar här i detta forumet, men har man upplevd att det man älskar blir högst sannolikt ryckt från en oansätt vilket, så kanske det är lättare att avhålla sig från att knyta sina band än starkare än vad som tycks vara nödvändigt. "Spelet" rullar alltså vidare ändå, och har man då hittat ett fungerande spår så låter man väl kursen fortgå ett lite tag till...och lite till ...och lite till osv osv. Innan man då hunnit säga varken bu eller bä så har det förflutet en halv livstid och kvar sitter man med funderingar huruvida de gjorda felen är fel eller vad de nu är??
Väl, nu ligger väl inte förhållanden till enbart på uppväxtens villkor, heller. Som den raka man jag tycker mig vara så kan jag nog inte ljuga på det sättet. Framförallt inte överför mig själv. Men här dyker ett problem upp; mina orosmoln skymmer den fria sikten till, om jag verkligen vill att familjen skall veta det som ligger dolt i en dimmig bakgrund? Och här tycks jag fastnat och här tycks jag stå och stampa... Förmodligen så görs det pågående gapet oss emellan än större genom just detta - det jag inte tar upp, här och nu. Processen är lång, ty problematiken är av känslig karaktär då det ju handlar om familjen - och, de är nog värda så mycket mera än ett par blogg inlägg. Allt det förstår nog vem som helst. Återstår då bara för min egen del att hitta den talande vägen dit, dit vi kanske kan mötas på lite mer jämställda villkor, eftersom jag tycker mig behöva det, så som det hela ser ut - och återigen, för min egen del.
Det är med ett litet leende på mina läppar det faktiskt slår mig just nu när jag skriver detta, att nu kanske det finns en del som tycker att det här ämnet är alldeles för känsligt och öppenhjärtigt för att läggas ut på ett sådant sätt. Men mitt leende och det faktum att jag gör detta talar om för mig att jag tycker precis tvärtom. För jag vet det bakomliggande och där har vi inte gått än, inte ens i närheten och därför anser inte jag alls att detta är så öppet som det kanske kan tyckas. Visst spelar det på lite strängar som visst, låter i mig, absolut, men det finns så oändligt mycket mer till sake(n)rna så att för mig är nog detta närmast en krusning på ytan. Det riktigt roliga, om jag får uttrycka mig så, tränger fram och upp längre fram...
:-
Kommentarer
Trackback
