Vänskap över gränser...
Oundvikligt som det är, hamnar jag i dem emellanåt, dessa "luckor i medvetandet" då allting blir så ohyggligt verkligt och nära. Utan förvarning av något slag träder jag in i begrundelse och mörker upplyst av ett klarsyn, som nog står sig bortom mina ords krafter. Det närmsta jag kan tänka mig att komma är, ärlighet. Ärlighet på en helt ny nivå från gång till gång, och endast situationens utgångsläge styr detta tankens spindelnät. ..
Helt nyligen befann jag mig på jobbet där jag haft mången stund i detta mörka ljus ( som jag valt att kalla det utan någon egentlig mening bakom...). Det har blivit svårare och svårare att ta till mig begreppet "jobb" numera, då relationen med honom jag arbetar för, kommit så nära. Det går nog inte att komma ifrån det skeendet då vi umgås så pass intensivt tillsammans som det vi gör. Visst, jobb kommer det alltid att vara på något plan, men eftersom åren går så suddas linjerna ut mer och mer, och den punkt då man "inte skall ta med sig jobbet hem" har sen lång tid tillbaka passerats. Oundvikligt så har en vänskap växt fram. Det finns nog ingen (förutom min flickvän!) som jag umgåtts med så mycket som med honom och då ter det sig med naturlighet att band gror fast i varandra. Med dygnet-runt timmar i arbetschemat vore det inte mänskligt, framförallt inte från min sida, att se hur dessa snören vävs ihop till en tätt, bastant matta av vänskap. På det sättet görs "arbetet" ack så mycket lättare att hantera... Eller??
Vi har det skitbra tillsammans där vardagen är kantad med nära liggande skratt, glädje, sång och musik. Just skratten och leendena ser jag som en väsentlig del av vår tid tillsammans - ett gott skratt tror jag stenhårt kan förlänga liv, och lever ut därefter också.
Men jag kommer aldrig helt ifrån den bubblande frustrationen som ligger i underton-nivå mellan varven. Denna gör sig påmind i de "luckor i medvetandet" som från tid till annan sköljer över mig. När timmen börjar bli sen verkar de finna mitt tillstånd allt som oftast, och bjuder in mig till en ofrivillig dans:
"Jag ser mig själv vis avis honom och kan gripas av ett oförstånd kring livets rättvisa. Det finns nog ingen! Jag föröker sätta mig in i ett liv i rullstol utan motoriska egenskaper och söker förstå den begränsning som råder. Jag ser mig själv snubbla och ramla omkull långt innan något adekvat begrepp fäst sig i mig, och tankerna vandrar återigen vidare... Allt han får göra, kan göra, görs genom oss som jobbar med honom - och i det läget se en värld av möjligheter, gör mer ont än gott. Vid den här punkten träder frustrationen fram i ljuset och frysläggs av en kraft så oändligt mycket större än en själv. Även hans tal måste ske genom oss och inte för någonting i världen går det att lämna honom bakom sig genom att, bara så där, byta jobb. Tanken är mig svindlande och främmande...
Glädjen som lyser i honom när det från stereon böljer ut melodier från ABBAs "MAMA MIA" är oantastligt och så äkta, så det ibland går kalla kårar på en, och borta är då alla tankar av dysterhet; lyckan över en färd med tåget, om än bara för två stationer, går knappast att forma i ord och likaså en planlös bilfärd genom en öde skog utan annat att titta på än den förbisusande täta vegetationens grönska. Och jag har väl heller aldrig upplevt en sådan eufori över att bara glida runt i stan och heja och hälsa på människor man aldrig förr sätt!"
Utan att han har en aning om det, så har han lärt mig så ofattbart mycket om mig själv, livet och tiden vi har fått oss utsätt. Han förstår det inte själv, killen, och återigen så gör jag det för honom och med all önskvärd glädje också, så gör vi varandra hela. Och inte bara det, utan med all världens nöje också.
Gränserna suddas ut för varje dag som passerar och tillsammans smälter vi in i en mjuk, balanserad lunk där vi trivs och förhoppningsvis kommer att bestå länge länge...
Helt nyligen befann jag mig på jobbet där jag haft mången stund i detta mörka ljus ( som jag valt att kalla det utan någon egentlig mening bakom...). Det har blivit svårare och svårare att ta till mig begreppet "jobb" numera, då relationen med honom jag arbetar för, kommit så nära. Det går nog inte att komma ifrån det skeendet då vi umgås så pass intensivt tillsammans som det vi gör. Visst, jobb kommer det alltid att vara på något plan, men eftersom åren går så suddas linjerna ut mer och mer, och den punkt då man "inte skall ta med sig jobbet hem" har sen lång tid tillbaka passerats. Oundvikligt så har en vänskap växt fram. Det finns nog ingen (förutom min flickvän!) som jag umgåtts med så mycket som med honom och då ter det sig med naturlighet att band gror fast i varandra. Med dygnet-runt timmar i arbetschemat vore det inte mänskligt, framförallt inte från min sida, att se hur dessa snören vävs ihop till en tätt, bastant matta av vänskap. På det sättet görs "arbetet" ack så mycket lättare att hantera... Eller??
Vi har det skitbra tillsammans där vardagen är kantad med nära liggande skratt, glädje, sång och musik. Just skratten och leendena ser jag som en väsentlig del av vår tid tillsammans - ett gott skratt tror jag stenhårt kan förlänga liv, och lever ut därefter också.
Men jag kommer aldrig helt ifrån den bubblande frustrationen som ligger i underton-nivå mellan varven. Denna gör sig påmind i de "luckor i medvetandet" som från tid till annan sköljer över mig. När timmen börjar bli sen verkar de finna mitt tillstånd allt som oftast, och bjuder in mig till en ofrivillig dans:
"Jag ser mig själv vis avis honom och kan gripas av ett oförstånd kring livets rättvisa. Det finns nog ingen! Jag föröker sätta mig in i ett liv i rullstol utan motoriska egenskaper och söker förstå den begränsning som råder. Jag ser mig själv snubbla och ramla omkull långt innan något adekvat begrepp fäst sig i mig, och tankerna vandrar återigen vidare... Allt han får göra, kan göra, görs genom oss som jobbar med honom - och i det läget se en värld av möjligheter, gör mer ont än gott. Vid den här punkten träder frustrationen fram i ljuset och frysläggs av en kraft så oändligt mycket större än en själv. Även hans tal måste ske genom oss och inte för någonting i världen går det att lämna honom bakom sig genom att, bara så där, byta jobb. Tanken är mig svindlande och främmande...
Glädjen som lyser i honom när det från stereon böljer ut melodier från ABBAs "MAMA MIA" är oantastligt och så äkta, så det ibland går kalla kårar på en, och borta är då alla tankar av dysterhet; lyckan över en färd med tåget, om än bara för två stationer, går knappast att forma i ord och likaså en planlös bilfärd genom en öde skog utan annat att titta på än den förbisusande täta vegetationens grönska. Och jag har väl heller aldrig upplevt en sådan eufori över att bara glida runt i stan och heja och hälsa på människor man aldrig förr sätt!"
Utan att han har en aning om det, så har han lärt mig så ofattbart mycket om mig själv, livet och tiden vi har fått oss utsätt. Han förstår det inte själv, killen, och återigen så gör jag det för honom och med all önskvärd glädje också, så gör vi varandra hela. Och inte bara det, utan med all världens nöje också.
Gränserna suddas ut för varje dag som passerar och tillsammans smälter vi in i en mjuk, balanserad lunk där vi trivs och förhoppningsvis kommer att bestå länge länge...
Kommentarer
Trackback
