Missförhållanden...
Vad är egentligen ett missförhållande? Vi har nog alla våra olika synpunkter på hur det ser ut, och vi har nog också våra respektive erfarenheter av det. Det är därför omöjligt att ge en generell och klar bild av fenomenet. För egen del är jag på det klara med vad jag anser det vara, för även jag (jag är nog långt ifrån ensam!) har befunnit mig i den röran, en längre tid. Förvisso har jag idag lämnat den delen av mitt liv sen flera år nu, men minnena sitter dock relativt djupt i mig och jag kan ännu känna lukten av den brända jorden jag den gången stod på.
Att få en inblick i livets avigsidor tror jag gör mång en människa berikad på mer än ett sätt. Att låta själen tampas, så att säga, tror jag kan förvandlas till en styrka, en tillgång att senare ta fram som ett vapen när motgången åter befinner sig framför ens dörr, knackande med sin hårda hand. Själv så vet jag även här, att det ligger någonting skjult i det påståendet, ty livet har på inga villkor varit någon lyxkryssning. Att ta sig ur det, är en sak - men att fortgå och behålla skärpan, viljan, kraften, ja se det är en fullständigt annan femma...
Det är ju inte så alltför svårt att ramla ner i en brunn. Inte heller så vanskligt att, när man väl hamnat där, simma runt och hålla huvudet över den sörjiga ytan - man har ju i det läget inga större val att laborera med. Men att därifrån ta sig upp ur brunnen på egen hand, det är då man stöter på en rad svårigheter. Metaforen tycks väl inte vara så svåruträknat, vill jag tro, och stämmer nog också in på de flesta av oss som befunnit oss i situationer som, för stunden, verkat omöjliga att hantera.
Som antydas i raderna här ovan, så går nog (tror jag) ingen människa genom livet utan att skavankar knölar till kostymen, mer eller mindre. För det är livets verkan alldeles för stort och våra enskilda liv alldeles för små och bräckliga. Vi ser det inte alltid i tid utan kan vara säkra på att det istället blir i otid...
Om vi nu återvänder till brunnen så spelar det ingen roll hur många vi är som ligger där i det kalla vattnet och plaskar och skriker på hjälp. Ju fler man är allt lättare blir det också att dra varandra vidare ner. Väggarna blir oansätt lika jävla hala och svårklätterliga ändå. Efter ett tag inser man mot sitt tunga förnuft, det lönlösa i företaget och börjar ge upp. Det är lättare så, att låta sig i fullständig och total mening uppslukas av mörkrets syrelösa värld och bara sjunka, sjunka och sjunka... Men om man nu mot all förmodan, väljer ett annat alternativ, att vägra ge upp sin rätt till ett värdigt och fortsatt liv, så återstår det att, fortfarande från brunnens inre, locka till sig en hjälpande hand, ett grepp att förena sina händer i och således börja hala sig upp igen till ett väntande liv - långt borta från spillror, hopplöshet, missförhållanden.
För i all sin enkelhet, så kan inte klyschan " ensam är stark!" vara mera fel och missriktande än vad den är! Man klättrar inte upp ur brunnen i ensam majestät, för egen - och bara egen kraft, man måste ty till en hjälpande hand. (Mellan dessa två små rader ligger oändlighet av kaos...)
Och det värsta är nog att väldigt många fler än vad man tror, ligger just nu och ser sig själv simma i ett mörkt, trångt utrymme som luktar både unket och ruttet. Och ju längre tid som får gå ju mer krafter ebbar ut och det blir tyngre och tyngre för varje famntag - och lättnaden i att helt och hållet bara ge efter och låta sig sjunka, blir allt mer tilltalande - och rösten som skriker om hjälp, ja den blir allt svagare och svagare och....
Kommentarer
Postat av: ronny t
det er så forbannet lett å bare gi etter, gi opp.. livet er fullt av alle disse jævlige valgene hele tiden.. det er mange ganger hardt som faen å ta valg, å ta avgjørelser.. men du verden så befriende og forløsende det er å ta tak i problemer, ta tak i seg selv og måten man tenker på og gjøre noe med det!.. det kan være hardt som helvete å slutte med ting og hardt å forandre seg.. men stoltheten av å klare å gjennomføre ting gir stor belønning.. man må prøve å se på det man faktisk har klart å få til.. glede seg over de små fremskrittene... fortsett å blogge, kjell!.. jeg er meget begeistret for din ærlighet og oppriktighet.. ronny t
Trackback
