Familjband...
För mig ter sig frågan kring familj sig lite annoirlunda än många andras, skulle jag tro. Det är väl inte så precis, att jag inte behöver den mer eller mindre än någon annan egentligen, men under tidens gång har jag ställt mig ganska långt utanför - självmant... Till en början så fanns inga argument vare sig för eller i mot det handlandet som fick mig att agera på det eller det sättet, utan det blev helt enkelt så. Och, nu när man börjat räkna lite på det sifferskap som uppstått genom åren, så har väldigt mycket värdefull tid runnit ut i ingenting - för min del!
Det är väl inte så att jag befinner mig sittandes hemma i min ensamhet fällandes såra tårar över min bortflugenhet, inte på något sätt. Istället ser jag med all önskvärd tydlighet hur distansen mellan oss blivit oändligt stor, och möjligen hur detta har påverkat mig, som person. Fast, det kanske inte är helt korrekt att säga så heller, för om jag förändrats på grund av mitt avståndstagande från släkten är ju svårt att säga - jag har ju ingenting att jämföra med. När jag tänker efter, så vetta tusan om "förändrats" går att använda, över huvudtaget...(?)
Men jag konstaterar dock, att klyftan vuxit sig gigantiskt stor oss emellan (förutom en liten klick på den sydliga delen av Noregs land...) och att bara jag känner till varför. Det vilar inte på några andra än mig själv och mitt leverne, oansätt vad andra måste ha fått för sig. Men saken sträcker sig ändå mycket djupare än så, och jag kan inte annat än konstatera att sprickan har satt en kil i mig från barndomens unga år...
Som alla andra barn och människor färgades även mitt liv i barnstadiet och på allt vad det innebär. Att jag aldrig har kunnat sätta någon lit till den närstående familjens trygga band slår mig inte alls som någonting märkvärdigt - jag befann mig aldrig i en sådan relation, så enkelt är det, och eftersom de ändå försvann så fort, lätt och tidigt så har jag inte heller funnit det konstigt eller avvikande på annat sätt att packa min väska och dra - och sen förbli borta... Och att se "borta" hemma ifrån, har inte den samma tidsnyansen som att se "hemma" borta i från. Så på det sättet glider tiden allt snabbare i väg utan att man egentligen höjer på det minsta lilla ögonbryn förrän sanden slutat rinna, för länge sen.
Men, nu är vi ju inte lika allihopa, tack och lov, kanske jag skall tillägga. Jag är helt på det rena med att jag har en stor bred och fin familj med långa släktsband i Norge. På min fars sida är den absolut störst och vi har alltid haft nära band till varandra även om vi bott på olika kanter av landet. Idag finns det så många kusiner i "vårat gäng" så jag har tappat räkningen för länge sen. Det var alltid nära till hands för närhet, och skratt var aldrig långt borta hos någon av oss/dem. Sanningen är kanske inte så alltför långt borta om jag säger att det nog var just det, närheten, som på sätt och vis fick mina val att falla så lätt...(?) För lätt var det, att flytta och ännu lättare var det att aldrig återvända (så här långt i livet, i alla fall...). Det var så lätt att fastna...
Det är väl inte så att jag befinner mig sittandes hemma i min ensamhet fällandes såra tårar över min bortflugenhet, inte på något sätt. Istället ser jag med all önskvärd tydlighet hur distansen mellan oss blivit oändligt stor, och möjligen hur detta har påverkat mig, som person. Fast, det kanske inte är helt korrekt att säga så heller, för om jag förändrats på grund av mitt avståndstagande från släkten är ju svårt att säga - jag har ju ingenting att jämföra med. När jag tänker efter, så vetta tusan om "förändrats" går att använda, över huvudtaget...(?)
Men jag konstaterar dock, att klyftan vuxit sig gigantiskt stor oss emellan (förutom en liten klick på den sydliga delen av Noregs land...) och att bara jag känner till varför. Det vilar inte på några andra än mig själv och mitt leverne, oansätt vad andra måste ha fått för sig. Men saken sträcker sig ändå mycket djupare än så, och jag kan inte annat än konstatera att sprickan har satt en kil i mig från barndomens unga år...
Som alla andra barn och människor färgades även mitt liv i barnstadiet och på allt vad det innebär. Att jag aldrig har kunnat sätta någon lit till den närstående familjens trygga band slår mig inte alls som någonting märkvärdigt - jag befann mig aldrig i en sådan relation, så enkelt är det, och eftersom de ändå försvann så fort, lätt och tidigt så har jag inte heller funnit det konstigt eller avvikande på annat sätt att packa min väska och dra - och sen förbli borta... Och att se "borta" hemma ifrån, har inte den samma tidsnyansen som att se "hemma" borta i från. Så på det sättet glider tiden allt snabbare i väg utan att man egentligen höjer på det minsta lilla ögonbryn förrän sanden slutat rinna, för länge sen.
Men, nu är vi ju inte lika allihopa, tack och lov, kanske jag skall tillägga. Jag är helt på det rena med att jag har en stor bred och fin familj med långa släktsband i Norge. På min fars sida är den absolut störst och vi har alltid haft nära band till varandra även om vi bott på olika kanter av landet. Idag finns det så många kusiner i "vårat gäng" så jag har tappat räkningen för länge sen. Det var alltid nära till hands för närhet, och skratt var aldrig långt borta hos någon av oss/dem. Sanningen är kanske inte så alltför långt borta om jag säger att det nog var just det, närheten, som på sätt och vis fick mina val att falla så lätt...(?) För lätt var det, att flytta och ännu lättare var det att aldrig återvända (så här långt i livet, i alla fall...). Det var så lätt att fastna...
Det bästa (eller snarare värsta?) med tiden är väl att den bedövar saknad på ett så torrt sätt så det knappeligen märks efter stundom. Allting i det avseendet blir lättare så fort avsaknaden fått sätta sig en bit i ens vardag och vips, tillsammans med "barndomens träning" har jag avlägsnat mig själv som ingenting. Visst, medvetandet har hela tiden funnits i mig om deras vara i mitt liv, men inte tillåtit dem att komma in i mitt. Så har det blivit och så får det kort och gott bli - ett tag, i alla fall...
Det underligaste är nog ändå, att sitta som jag nu gör på avstånd, och ändå tänka så klart som det jag gör i saken. För saken är den, att jag i dag, knappast verkligen känner min familj längre (ja, med undantag då för den lilla "enklaven" i Grimstad, då`rå...). Om jag har blivit en främling eller om jag alltid varit det tror jag, egentligen, inte är så lätt att avgöra. Det ligger nog åtskilligt mer i fatet än vad ett öga kan se - och i det ligger förmodligen nog den överhängande ansvars biten hos mig...
Men men, känner jag mig själv rätt så låter jag aldrig detta vila för all framtid. För det är banden för starka, även för mig, ha ha, som tycks kunde stänga av mig själv som med en brytare hur lätt som helst.
I mycket har det handlat om någon form utav överlevnadsteknik eller taktik. Med tiden har jag lärt mig att inte hymla ovanför mig själv, och sanningen ligger nog för nära för att den kan avtäckas här och nu - bara så där ...
Ingen vet det än, men de sista fem - sex åren har stegen fört oss avsevärt mycket närmre än vi trots allt någonsin varit förut... i alla fall de senaste 20 - 25 åren...
Det underligaste är nog ändå, att sitta som jag nu gör på avstånd, och ändå tänka så klart som det jag gör i saken. För saken är den, att jag i dag, knappast verkligen känner min familj längre (ja, med undantag då för den lilla "enklaven" i Grimstad, då`rå...). Om jag har blivit en främling eller om jag alltid varit det tror jag, egentligen, inte är så lätt att avgöra. Det ligger nog åtskilligt mer i fatet än vad ett öga kan se - och i det ligger förmodligen nog den överhängande ansvars biten hos mig...
Men men, känner jag mig själv rätt så låter jag aldrig detta vila för all framtid. För det är banden för starka, även för mig, ha ha, som tycks kunde stänga av mig själv som med en brytare hur lätt som helst.
I mycket har det handlat om någon form utav överlevnadsteknik eller taktik. Med tiden har jag lärt mig att inte hymla ovanför mig själv, och sanningen ligger nog för nära för att den kan avtäckas här och nu - bara så där ...
Ingen vet det än, men de sista fem - sex åren har stegen fört oss avsevärt mycket närmre än vi trots allt någonsin varit förut... i alla fall de senaste 20 - 25 åren...
Kommentarer
Trackback
