Tror väl inte riktigt på det stereotypa...
Jag tror inte på stereotypa mönster. För skulle jag göra det så vore det nog något fel på mig. (Ha ha, det kanske det mycket väl är ändå...). Att ligga i ett svettigt gymkomplex och bryta järnskrot åt alla möjliga håll och kanter ser jag som lika naturligt som en stilla afton, hopsjunken under något glest, gult lampsken, försjunken i poesins dybder, grundande på abstrakta känslospekter. Ett tufft yttre, kanske gränsandes till vulgär, anser jag står i fin fason till en avslappnande promenadrond med den lilla kinesiska naken hunden och hennes olika feminina korsdrag. Och lika väl som jag saknar fullständigt intresse för att hålla i tygelremmar och sadeltyg kan jag absolut ställa mig i min egen hästs stallbox och skyffla ut möck, fodra en bitande kall vinterdag. Och om jag på fredag finner det för gott att lägga in dvd-skivan till "terminator 4" i spelaren, så underhållar jag mig själv precis lika mycket nestkommande afton med "The notebook" och faktiskt, kan jag i dag ärligt erkänna, vara tvungen att kämpa tillbaka en påträngande tår genom att denna äldre herreman ihärdiga försök att få sin åldriga fru att hitta tillbaka till deras genensamma minnen...
Men så har det på långa vägar inte alltid varit, trots vetskapen att någon latent gen förmodligern alltid legat i glödande form någonstans inom mig. Som livet är i dag så förhindras jag av att kunde utveckla mina trådar fullt ut i ett forum som detta. En klarare lösning lär dyka upp lite längre fram, men allt leder till en och samma slutsats; våra liv är till för att växa i och utvecklas ur, så mycket är säkert.
Det vi går runt och drömmer om, drivs kring, tror jag till mångt och mycket endast är kosmetika för oss på vägen, i de stunder vi är som mest vilsna. För det är vi, mer eller mindre under de största delarna av våra liv - vilsna.
De flesta av oss kamrater på jorden äger förmånen att få rätt stöd genom avgörande stycken i livet, uppväxten och etablerandet, rotfästandet och får på den vägen ett naturligt brofäste att få handledning över, mellan de olika landskap vi färdas genom på vår väg att skapa den egnas historiska avtryck. Som det också skall vara, så vävs vi in i en trygghet från våra föräldrar som bildar sitt skyddsnät för barnet att bli stark i. Under tiden bildas ett försvarsverk kring och i den beskyddade människan, ett värn mot den kommande världens alla prövningar, frestelser, lockelser.
Jag tillhör inte den sista förklarande delen av stycket. Delvis genom händelser, vilket kunde försvara mig till en början i livet, men sedan, sedan finns det inget att försvara mig med då vuxenåldern tog sitt kliv in i mig. Därifrån valde jag själv... och jag valde fel.
Vägen, den som redan från början var vindlig och snäv, gjorde jag själv till ett smärre helvete på mina egna villkor och slet mig därigenom ut. Jag vore inte den jag är i dag om inte mina felaktiga val tillåtits att se dagens (eller snarare gårdagens ...) ljus och jag är trots allt den förste att uttrycka min glädje för just detta, dock. För trots allt så finns variationerna i mig än i dag och de vill jag aldrig föra fram i kontraproduktiv form för någon människa att se - inte ens de som mig närmast står.
För livet är till för att levas och om inte annat, så vilar dock sanningen innerst i våra hjärtan, även ditt och- även i mitt...
:-)
Men så har det på långa vägar inte alltid varit, trots vetskapen att någon latent gen förmodligern alltid legat i glödande form någonstans inom mig. Som livet är i dag så förhindras jag av att kunde utveckla mina trådar fullt ut i ett forum som detta. En klarare lösning lär dyka upp lite längre fram, men allt leder till en och samma slutsats; våra liv är till för att växa i och utvecklas ur, så mycket är säkert.
Det vi går runt och drömmer om, drivs kring, tror jag till mångt och mycket endast är kosmetika för oss på vägen, i de stunder vi är som mest vilsna. För det är vi, mer eller mindre under de största delarna av våra liv - vilsna.
De flesta av oss kamrater på jorden äger förmånen att få rätt stöd genom avgörande stycken i livet, uppväxten och etablerandet, rotfästandet och får på den vägen ett naturligt brofäste att få handledning över, mellan de olika landskap vi färdas genom på vår väg att skapa den egnas historiska avtryck. Som det också skall vara, så vävs vi in i en trygghet från våra föräldrar som bildar sitt skyddsnät för barnet att bli stark i. Under tiden bildas ett försvarsverk kring och i den beskyddade människan, ett värn mot den kommande världens alla prövningar, frestelser, lockelser.
Jag tillhör inte den sista förklarande delen av stycket. Delvis genom händelser, vilket kunde försvara mig till en början i livet, men sedan, sedan finns det inget att försvara mig med då vuxenåldern tog sitt kliv in i mig. Därifrån valde jag själv... och jag valde fel.
Vägen, den som redan från början var vindlig och snäv, gjorde jag själv till ett smärre helvete på mina egna villkor och slet mig därigenom ut. Jag vore inte den jag är i dag om inte mina felaktiga val tillåtits att se dagens (eller snarare gårdagens ...) ljus och jag är trots allt den förste att uttrycka min glädje för just detta, dock. För trots allt så finns variationerna i mig än i dag och de vill jag aldrig föra fram i kontraproduktiv form för någon människa att se - inte ens de som mig närmast står.
För livet är till för att levas och om inte annat, så vilar dock sanningen innerst i våra hjärtan, även ditt och- även i mitt...
:-)
Kommentarer
Trackback
