" Om Landet..."
Jag brukar aldrig befinna mig i "Om Landet" (numera). Det finns ingenting där som är mig tilltalande på något sätt - inte ens i drömväg vill jag knyta an någon relation till dem mönster den världen har att erbjuda. Som jag ser det, så ligger det för handen - i "Om Landet" - fall luckor jag absolut inte vill befinna mig i farozonen att ramla ner i. För det är livet annars så till bredden fylld med allsköns faromoment, ändå... Med risk att hänga upp mig i klyschor så är väl livet, om något, en djungel utan dess like, och att bara överleva det, torde vara nog för en enskild individ...
Men sen så finns det ju alltid glipor i ens tillvaro av olika slag. Som människa är man ju bräcklig i mångt och mycket och allt man säger och står för sätts ju ibland på sin spets när tankar och funderingar får sitt lilla extra svängrum när tiden tycks tryta en aning och tomheten börjar leva sitt annars så sega leverne. Det är i dessa overkligt tickande sekunder man påminns om " Om Landet" och man inser att visst, det finns ett space även inom mig som viker undan för denna spökstad, och bjuder in till en dans jag på inga sätt och vis vill känna till. Eller gör jag det? Naturligtvis så gör jag det. Även om jag i dag på inga villkor köper detta tillstånd i tankens sfär, så känner jag till dess existens och plats i mitt eget liv. Det har tagit en del tid att finna sig själv i detta, och upparbeta en distans, relation till dessa syner och få satt ett perspektiv som går för sig att leva i. För det har väl även för mig funnits diffusa skiljelinjer mellan dessa verkligheter, en tid då jag förvirrad vandrade kring i denna dödstad letandes efter någonting obestämd... ( mig själv!)
Jag har minner från fallet jag befann mig i då jag trampade felaktigt, emellanåt svävade jag bara i den tomma rymden där inga fasta punkter fanns att stödja mig på. Förvirringen var således total, som den unge pojke jag då var, men lyckades på något sätt få ner min fot på någon hyllkant och ta mig den mödosamma vägen upp igen. Erfarenheten detta medbringde bär jag fortfarande med mig i dag, som en gyllene sten och ibland tar jag upp den och gnider mina tankar i den och leker med de reflektioner den speglar min värld i. Mitt " Om Land" vilar alltså i hemlighet inom mig, tämjd som det vilda djuret det engång varit, tyglad idag av den man den engång gjorde mig till... Ett paradoxens ljussken lyser skarpt även här, som det så ofta gör i livet, allas liv - oansätt i vilka spår det utlevs...
När man äldre blir med tiden så inser man att det ingen återvändo finns. Förmodligen ligger det oändligheter att ångra utan vägverk att färdas på och står man då vid dörren till " Om Landet" så skall det krafter till för att inte vrida om handtaget och se sina steg föra självet in över tröskeln. Vi är alla människor och äger rätten att vara "felande" i alla våra avseenden. Återstår bara att sätta sig själv i relation till den man är, har blivit, och kanske framför allt; vill bli. Vill jag vara den jag kunde blivit OM jag gjorde si eller så, då? eller vill jag vara den jag är nu eftersom jag ju inte gjorde det eller det, då eller då...
Tanken är ibland kittlande och på samma gång svindlande, att lyfta blicken mot den gulbleka månen och föreställa sig solen, och därifrån se sig själv bada i det falska ljusets fall. Vi är inte och kommer heller aldrig, att vara mer än en enkel människa, och det kräver sin livlängd att lära...
Have a nice day, everyone!
:-)
Kommentarer
Trackback
