I huvudet på KJELL

Händelserna  som utspelade sig nere i Thailand då tsunamin rullade in från Stillahavet och släckte flera hundra tusen liv, står sig även dom färskt i minnet än, och man återupplever lite av den samma ofattbarhet nu som då. Man tappar andan och kan inte annat än att försöka förstå det som inträffat, försöka ställa in sin empati och sympati i ett mörker man helt enkelt inte kan sätta sina tankar runt. 1ooooo tals döda och förödelsen stannar inte heller där då den materiella skadan viker ut sitt gift ännu längre. Splittrade familjer, bostäder som blivit förstörda, försvunnit, ja allt... För oss som befinner oss på andra sidan jordklotet är det naturligtvis omöjligt att se vidden på det som inträffat, vi kan bara försöka förstå, och även där blir vi - eller i alla fall jag - tillkortakommen med distanser.

Tankar slår mig nu om inte världen är uppbyggd på lite "orättvisa villkor" eftersom vissa delar av jorden aldrig tycks hamna i likadana situationer. Det tycks ofta eller nästan alltid vara vissa specifika områden som drabbas mer än andra. I alla fall i modern tid, vill säga. För om man tänker på katastrofer i ett och samma fack, om man lägger undan bakgrunderna till vissa händelser och huruvida de är påskyndat av mänskliga faktorer eller inte, så är nog inte dessa "orättvisa villkor" alls så ojämnt fördelat som vi kanske (eller jag) vill tro att de är. Europa är således inte på några som helst villkor förskonat för livsödeläggande bedrifter, om än för mer mänsklig galenskap. Loss of lives, förlorade liv blir i slutändan lika tragiskt utsmyckat hur man än vrider och vänder på steken. Närmast i tiden ligger ju Stalins oändliga härjande i gamla Sovjet med miljoner oskyldigas död till följe, Hitlers likaså. Pol Pot är väl heller ingen duvunge och USAs alla krigshärjningar över jordens alla ytor ( inte precis Europa, men ändå...) etc etc...

Som jag sade här ovan så är det inte min mening alls att jämföra dessa tragedier med någon annan. Och visst, det är naturligtvis skillnad mellan krigshandlingar och naturkatastrofer, men på något sätt och vis så handlar det hela tiden om en balans som upprätthålls av Moder Jord, våran egen GAIA, våran källa till det liv vi är förenat i. Att tro, att vi på något sätt kan sätta oss upp emot Henne som ger oss tillgång till sin egen själ, är hjärtligt befängt i sin grundstomme. Och där har vi - människan - trampat i snett förut. Inte en gång eller två gånger, men ideligen, jämnt och ständigt.

Vi kontrolleras nog mycket mera noggrant än vad vi tror och (detta är vad jag själv tror!) står under ett väldigt tydligt överinseende från den högre makt många av oss kallar Gud. Själv tror jag på Jorden som den allsmäktiga kraften bakom vår existens - den som vi föds ur och kommer åter bli till efter våran tid runnit ut... Så när man säger att: "Herren ger och Herren tar" så är det Moder Jord som styr tyglarna, vilket leder oss fram igen till den gränslösa tragedin på Haiti. Det kanske inte är någon tragedi utanför våra - människans - sätt att se det hända på, det kan mycket väl ( återigen, vad jag tror på!) vara en mycket noga uträknat scenario där grundbulten handlar om ett upprättande av, eller återskapande av balans.

Likaledes tror jag inte heller att "Gud i Himlen" sitter och luskar ut sitt begagnade av virus för att hålla styr bland den allt strängare befolkningsströmmen vi människor bedriver, utan här är ännu ett spelschema som utfärdats av Moder Jord. Allt pulserar enligt Henne och inte enligt oss, den enkla lilla människan vi egentligen är och ICKE som vi tror oss vara; höjd över alla gränser och lagar. Det är inte vi som styr spelet, vi är blott pjäserna...

Som de allra flesta andra människor på jorden så besitter jag en tro inom mig. Jag har väl också, i likhet med så många andra, också spenderat en viss tid i min grubbleri hörna försjunken i min livsåskådning och har lika liten koll på hur verkligheten egentligen förefaller som någon annan av mina medmänniskor. Det enda jag med säkerhet kan säga är, att mitt förstånd vilar inte mot någon "kärlekens Gud", en patriark i skyn som styr och ställer med allt levande, själförsätt liv. Jag tror på min egen livsyn och den, om den inte framkommit här ovan i sin helhet, så behåller jag den gärna för mig själv...

Jag är övertygad om att det existerar en tanke bakom våra tankar och att ingenting på jorden skall tages för givet. Visst, livet är en gåva - en oändligt stor gåva - men att vi styr våra egna öden, nej se det tror jag inte ett dugg på.

Oansätt så faller mina tankar och sympatier i dag, till de ohyggligt många förödande i Haiti och, så gott jag kan klara av, försöker jag förstå deras utsatthet med att känna för dom... Som dagen ser ut så tycks vi alla vara oskyldiga, men frågan är väl om vi egentligen är det?