I huvudet på KJELL

Ibland måste vi människor bete oss extremt själviskt. Nu finns det ju själviskhet och så finns det själviskhet. Det behöver inte alls vara någon negativ klang kring det beteendet, för när vissa av oss fastnat i destruktiva mönster så behöver man som människa ta vissa beslut om en dräpande trend skall brytas. " Misery loves company" och visst, det gör hon, den gamla damen som vill oss alla allt ont.

Det är så mycket lättare sagt än gjort, att bryta mönstren, alltså. Kraven som ställs kan tyckas omänskliga, absurda, ja rent av vulgära i förhållande till den kapaciteten man känner - då - att man besitter. Det mest tänkbara (för mig var det förvisso så...) är att man vänder sig inåt i en själv, krymper sina tillgångar på det viset och i slutändan inte alls mår som man skall för att hantera sig själv på ett önskvärt sätt. Att gå vidare handlar väl inte om detta, att vara själv, i sig själv. Förvisso kan här antydas ett själviskt frö, men inte av den "näringsrika sorten" som behövs för stunden.

Nej, det handlar om att föra tankarna på sig själv i ett större sammanhang - därigenom föder man en gemenskap värd att bära med sig och vårda, dela och ge till andra. För när man upptäcker att sina mönster inte håller, och står i begrepp att vädra ut och förnya, så är det ingenting som görs i bara en handvändning. Företaget är enormt stort och här fallerar mången god, både kvinna och man...

Om vi läser ordspråket: "Man kan inte älska någon annan innan man lärt älska sig själv!" sakta, högt och försiktigt, så kanske det är lättare att "se" hur tydligt budskapet är i dessa ord. För mig veterligen, innehåller denna rad bokstäver hela min förklaring om hur man är en kärleksfull människa. Klyschigt? Mycket möjligt! Substansvärde, stort och oändligt!

För när allt kommer omkring så handlar det om oss själva, och den del vi har i en gemensamhet som världsmedborgare och ända ner till relationen dig och mig. För att den värld vi befinner oss i skall kunde fungera så måste vi ju fungera själva. Om inte vi gör det så fungerar ju ingen helhet, fungerar inte jag så fungerar inte heller du - alltså måste vi älska oss själva för att den resterande delen skall kunna bli älskad. Det hela är mycket enkelt men, går även att misstolkas relativt enkelt om man tappar perspektivet till det hela... Själviskhet, eller egocentrism måste därför kartläggas i varje enskild persons liv, nyanseras i de skalor som gäller för var och en.

Det är inte alltid lätt att se det som inte syns. Det kanske är rättare att säga, det man inte vill se. För nu är det väl ändå så, att vi som människor i många tillfällen låter oss föras med strömmen en bra bit innan vi ser oss om och uppfattar den stora bilden. Har vi då vandrat i väg på bakgatan tillräckligt länge så kan det vara svårt att vilja gå samma sträcka tillbaka för att återknyta till den punkt där vi begick vårat misstag - att börja om, alltså. Istället närar vi förhoppningen om att "bättre tider väntar längre fram" och fortsätter gå trots vetskapen om att det motsatta, de facto föreligger med all önskvärd tydlighet...

På livets alla vägnät möter vi människor, och det är dessa jag beskrev i början av stycket. Så många ansikten som har behövt försvinna och har även så gjort. Det har varit en absolut nödvändighet, vill jag tillägga, men ibland - mellan versen - dyker de upp igen, som ett klingande refräng till en gammal låt jag sedan länge glömt bort...

Som att återuppleva ett gammalt radioprogram med tio - i topp - listan från en svunnen, döende barndom...

:-)